Matts Torebring

Frukost på en fransk rastplats

Vi lämnar Zarautz (San Sebastian, Spanien), bakom oss och börjar resan hemåt vid sju- tiden måndag morgon. Jag har haft en avog inställning till fransmän, som jag tilltalat på engelska och får svar på franska. Nu har jag mött så mycket positiva fransmän, så jag skall lägga min avoga inställning på hyllan och minnas det positiva i stället. Inte bara trevliga personer jag mött, de har de bästa och mest välplanerade rastplatser man kan tänka sig. Denna rastplats var minst sagt jättestor och kliniskt rena toaletter. Inga lastbilar att trängas med, de står på andra sidan jordvallen till vänster. Första gången jag stöter på elektronisk låsning av toadörren. När du låser upp dörren spolas toaletten ren. Om strömmen går blir jag inlåst då, eller vad händer?

Brand i en trailer på motorvägen.

Det var runt +35 grader ute och ändå är en riktig brasa tänd här. Denna olycka har nyss hänt när vi kommer. Förmodligen en punktering på trailern som antänt . Föraren har kunnat få ned stödbenen och koppla loss trailern. Polisen har stoppat all trafik och det kommer säkert att ta flera timmar innan de kan öppna motorvägen igen. Brandbilarna har inte kommit fram. Vi ser hur asfalten är en enda glödande, brinnande och kokande massa under trailern.

Vi har kommit fram till Mer i Frankrike.

Vi kollade i vår ACSI Camping katalog om det fanns en camping att sova över på efter 70 mil från Zarautz. Vi skulle bara sova över natt, men om det var bra wifi och trevligt för övrigt kunde vi stanna två nätter. Vi hittade rena drömstället, en Slottscamping Parc de la Grenouillére, strax utanför Mer i Frankrike, en plats som bara finns i fantasin. Jag rullar in och frågar om det finns plats för oss? Ooooohhh, you have so very, very, very, very big Mobilhome, you must have á very, very, very, big place, sa den trevliga tjejen och skrattade, samtidigt som hon sa, ”It´s no problem”. Det var inga problem heller, de allra minsta platserna är på 90 m2 resten upp till 150 m2. Träden är minst 20 meter höga och inga grenar nedtill på stammarna.

Den fantastiskt goda maten kom in.

Vi hade inte planerat att äta ute, men allt såg så trevligt ut, att det inte gick att motstå att äta på restaurangen. Vi fick välja mellan fem olika såser och olika grönsaker. Vi älskar gröna bönor och så tog vi en Blue Chessås till.

Så här nära har vi till restaurangen, vem skulle kunna motstå detta?

Campingen är nästan tom på campingfordon, medan alla bungalovs, och det rör sig om många som är uthyrda. Det är vår Kabe som finns med i bild.

Restaurangen sett från vår tomt.

Så mysigt, så trevligt, så vänlig personal och så god mat. Jag pratar alla språk sa servitrisen, till och med japanska.

Så här skall ett skuggande träd se ut.

I detta träd har vi förankrat markisen. Inga grenar som är risk att köra emot, som det oftast är på campingar. Alla ni som åker Concorde  Bobilar, denna plats är något för er.

Finns inga små tomter, alla är jättestora.

Längst ned där gatan slutar finns gråvattentömning, färskvatten och WC tömning. Inga problem att komma intill, eller bara köra runt.

Detta slott mötte oss när vi rullade in på campingen.

Det finns flera pooler och vattenlek både inne och ute.

Detta är den andra slottscampingen vi bor på i Frankrike. Detta har minst sagt blivit mersmak. Camping Parc de la Grenouillére har *****.

Vi har +30 grader i skuggan under träden.

Att gå och lägga sig här och steka i solen blir för varmt för oss.

Bra att det finns mycket aktivitet för de yngre.

En pool under tak kan väl inte vara så vanligt?

Campingtomterna står tomma de flesta av dem.

Vi har har aldrig tidigare bott på en camping, där de minsta tomterna och de är få, som är på 90 m2. De flesta tomterna verkar vara på 150 m2.

Bungalovs finns det nästan obegränsat antal av.

Det ser ut som så gott som alla är uthyrda. Hade vi haft mera tid på oss skulle vi cyklat en kort väg in till Mer. Där såg vi riktigt stora matvaruhus. Nu njuter vi att bara vara ute i skuggan i stället. Det blir nog Pizza Take Away i afton.

Shopen på campingen är riktigt begränsad.

Varma goa franska baguetter, ”riktig” mjölk, frukostmat och lite pasta finns det i alla fall.

Då är vi hemma på våran gata igen, efter vår rundvandring på campingen.

I morgon onsdag börjar vi de sista 1750 km hem och till jobbet som väntar på måndag morgon nästa vecka.

Söndag på beachen i Zarautz.

I fyra dagar har jag levt utan att ens få upp startsidan på min blogg, så otroligt dåligt wifi var det på  Gran Camping Zarautz. (Zarautz ligger 20 km söder om San Sebastian i Biscyabukten). Jag köpte fem köp av Telia med 50 MG var, men de var slut på mindre än tio minuter. Nu har vi lämnat Spanien och kört 70 mil norr över, jag berättar mer i morgon.

Jag vet att jag inte är världsvan, jag vet att jag inte rest så mycket i världen. Men denna beach och så mycket folk har jag aldrig sett tidigare. För tredje gången fick jag med mig Birgitta ned för alla trappor. Vi tänkte ta bussen hem, men det kom ingen buss, så det blev att gå upp igen. Här kommer ett bildsvep från vår söndagspromenad, ett antal hundra trappsteg ned från campingen (4 km).

Hur många tio- tusentals människor kan det vara här?

Varmt var det.

Jag gick inte ens ned till vattnet i denna trängsel.

Trevlig strandpromenad.

Hur många tio- tusentals människor kan det vara här?

En dubbel espresso smakade gott.

The end of the beach.

Det känns just nu som att jag skulle vilja fortsätta väster ut vid Biscyakusten till nästa sommar.

Högst däruppe på branten till höger står Bobilen.

Detta var nytt för mig…

Jag tittade två gånger, jag skickade fram Birgitta för att undersöka…hon gick därifrån för det luktade illa. Jo det var en urinoar, en för damer och en för herrar.  (Urinoarer (förlåt) är något som jag aldrig har fattat att mänskligheten vill ha. Jag använder dem aldrig, det är bland det äckligaste jag vet)

Här tar stranden slut åt väster.

För mig var stranden ofattbar stor med alla dessa soldyrkare.

Mera strandbilder.

Beachen kantas av mängder av restauranger, caféer och glassserveringar.

Alla restauranger är överfulla vid lunchtid.

Det var roligt att se det, men badlustan kom av sig.

Vart reste vi då, jag vi har hittat en ny pärla, läs mer i morgon

Här bor flera hundra tältande och surfande ungdomar.

Hela campingen låg inhöljd i brandrök i ett par timmar.

Här kom första brandbilen

Brandbil nummer två.

Brandbil nummer tre.

Här bor vi och nedanför oss brann det i den enorma slänten.

Jag köper 50 MG för 79:- och det tar slut innan jag hinner göra någonting. Men ni vet att vi lever och har det bra. Lite otäckt var det när hela campingen låg i inbäddad i rök i ett par timmar. Jag hörde sprakandet av elden nere i slänten.

Birgitta tar en sista simtur på Camping Lake Caspe

Vi lämnade Camping Cala Gogo vid Medelhavet i tisdags morgon och körde upp mot Atlanten. Det första planerade stoppet var på Camping Lake Caspe, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Vi njöt hela onsdagen av denna lilla pärla mitt ute på landet. Detta var en positiv upplevelse som jag gärna rekommenderar. Jättefina servicehus, duscharna var de bästa i sommar, bra gråvattentömning, nära till allt och en annorlunda natur.

Jag pratade en stund med campingägaren.

Han berättade att campingen är 25 år gammal. Då när vi startade campingen var campingtomterna stora, sedan har Bobilar och husvagnar blivit ännu större och större. Jag kunde inte vända inne på campingen på grund av alla trädgrenar. Jag fick backa in och köra ut. Här kapar de av en massa grenar.

Jag skrev tidigare om en massa fruktodlingar utanför campingen.

Från husbilen såg det ut som äpple, men när vi gick så ser vi att det är Nektariner eller Persikor. (Förlåt min okunnighet, jag kunde inte avgöra vilket.) Denna odling var när en km i fyrkant. Marken var full av frukter, en del grenar knäckta på grund av all frukt. Hur skall de hinna plocka av allt, innan de är förstörda?

Ett jättestort lager fanns i anslutning till odligen

Bakom lagerbyggnaden fanns massor av baracker för troligtvis gästarbetare.

Här låg vi mest hela dagen i den skugga som fanns under träden

Denna varma och härliga dag avslutade vi med pizza i ”Restaurangen”.

Vi satt ute vid Bobilen och när vi gick in för att sova vid 23- tiden hade vi + 30 grader ute. Pizzan var mycket speciell men god.

Förmiddagsfika ut efter resvägen idag.

Det är ett mäktigt landskap vi reser genom, som högst 700 m över havet..

Nu har vi parkerat på Gran Camping Zarautz.

Helt otroligt att komma från ett ökenlandskap i Spaniens inland, samt även vid många kuster, till ett fullt grönskande landskap. Grönt klövergräs precis som hemma. Dessutom står vi parkerade under en ”småländsk björk”. Servicehusen är jättefina, naturen är enormt vacker, beachen jättestor, men Wifi, som är fritt på hela campingen är under all kritik eller rättare sagt det fungerar inte alls. Efter tio timmars ihärdigt försökt på alla platser på campingen, blev det till slut fildelning på min iPhone.

Bakom oss har vi Biscyabukten och Atlanten

Jag står parkerad i Biscyabukten som jag pratat om så länge.

Jag har drömt om att få fota solnedgången över Biscyabukten, ikväll har jag fått göra det och återkommer senare med bilder i nästa inlägg.

Så här har vi rest idag.

Vi har lämnat Barcelona bakom oss.

Strax efter klockan sju idag lämnade vi Camping Cala Gogo. Vi kör vägen upp mot Zaragoza. Jag älskar att tanka, om jag kan på lite mindre mackar. Här har vi hittat en sådan. Vid ett par tillfällen i Frankrike har arkitekterna tagit hand om allt och det är bara runt och svängar utan like, för att komma in och ut. Eller är mackarna fulla av tre bussar, som parkerat utanför. Detta var kanonbra.

Vi passade på att äta frukost på rastplatsen intill.

Vi kör vidare i ett bergigt och öde landskap.

Vårt mål för dagen är bara 330 km bort, Camping Lake Caspe. En camping som ingår ACSI Card systemet och priset är 16 € per natt. För oss är valet mycket enkelt, när det gäller att gå i Barcelona eller att stanna mitt ute på landsbygden. Vi älskar landsbygden och tystnaden och ogillar trängseln i storstaden. Trängsel var det däremot på vägarna runt Barcelona vid åtta- tiden på morgonen. Vi höll nästan på att drunkna i all trafik.

Landskapet övergår i fruktodlingar av bland annat äpple.

Nu har vi lämnat stora autopista och styr ut mot Caspe.

Vi kör igenom små trevliga samhällen.

Åter igen berg och ödemark.

Vi närmar oss det vattensystem som campingen ligger vid.

Vägen svänger över vattnet på en stor bro.

Vi klättrar vidare upp i bergen.

Vi som alltid oftast åker autoviva, autopista, autostrada och autobahn, vi kan ändra oss ibland.

Mäktiga berg som vägen går igenom.

Frukteodligar utanför campingen.

Nu har vi hittat fram till campingen på rena landet.

Tur att det fanns en rondell inne på campingen.

Vi har plats för alla, stora såväl som små Bobilar, står det om campingen. Jag körde in, men fick backa ut igen och fick backa in, jag kom helt enkelt inte runt alla trädgrenar.

Först såg allt mycket billigt ut, men där hade jag fel.

Rent, snyggt och kaklat i servicehusen. Dessutom mycket luftigt genom takkonstruktionen.

Så här ser restaurangen ut men det finns även en inneservering.

Det finns ett helt hus att grilla i, det har vi aldrig sett tidigare.

Hela kortsidan består av grillbänk och skorstenar.

Många och annorlunda Bungalovs.

Det finns en liten pool.

Detta är ett paradis för fiskare har vi förstått.

Många har en båt på campingen och kör ned den i vattnet här, eller så finns det gott om båtar hyra.

Vad skönt sa Birgitta, här finns inte ett enda hotell.

Första gången jag backar in på en camping. Här står vi.

Vi gick till baren ute bland träden, för där är wifi fri zone. Vi kände både Birgitta och jag att detta var i varmaste laget. När vi gick tillbaka till Bobilen för att hämta pengar till en (alkoholfri) drink visade vår termometer +38 i skuggan. I dag är första dagen på semestern som t-shirten åkte av. Jag var ganska svettig, innan jag fått in Bobilen på plats. Detta var i varmaste laget.

Wifi linan är ganska svag och jag har fått spara rad för rad och bild för bild, för rätt vad det är kopplar det ned. Med andra ord är jag bara uppkopplad lite då och då.

Så här ser resan ut idag. Om två dagar far vi vidare till San Sebastian.

Här har det varit full beläggning tidigare.

När vi kom hit för mer än två veckor sedan fanns inte speciellt många platser att välja på. Nu har det varit ”lågsäsong” fram till och med den sista juni. Vi har bott här på campingens bästa tomt och betalar med Camping Card ACSI kort endast 16 € per dygn. I morgon måndag och tisdag betalar vi 39 € för samma plats. Nu har nästan alla ”Holländare” försvunnit från campingen, när det blir ”högsäsong” och kostar mera.

Birgitta handlar grönsaker till näst sista middagen här på campingen.

Det är inte alla campingbutiker som är så välsorterade, som denna Supermarket på campingen är. Vi har handlat allt vad vi behövt här, utom jordgubbar till midsommarafton.

Totalt har vi bott här 18 nätter, när vi tisdag morgon fortsätter vi vår resa upp mot Zaragoza. Där har vi hittat en camping på samma villkor, 16 € per dygn fram till 15 juli. Dessutom visar yr.no riktigt varmt i Spaniens inland de närmaste dagarna. Tanken är att stanna ett par tre dagar där, för att sedan fortsätta upp mot San Sebastian vid Biscyabukten. Därefter stundar hemresan.

På södra sidan av Camping Cala Gogo finns en ravin.

Jag har lagt ut mycket bilder från en otroligt vacker natur runt Camping Cala Gogo. Gå ravinen upp på den södra delen, sa våra vänner. Där möter oss detta skräckinjagande hus. Skulle tro att det aldrig blivit färdigbyggt. Strax bakom detta hus ligger ett hus till av samma typ, som jag visat när vi är på väg in till stan.

Djupt nere i denna ravin finns det tält att hyra.

Det ser otroligt smutsigt och dammigt ut runt tälten och vägen känns som ännu värre.

Här är en liten plats ledig i jord och smuts.

Hur blir det om det börjar att regna och regna mycket? Hela platsen kommer att rinna bort.

Vi bytte också sida och gick ned till stranden idag.

Jag har kunnat läsa flera böcker i år. Jag har läst bland annat en omskakande bok, ”Helvetet Inifrån” om Hells Angels. För att kontra till det positiva läste jag, Lena Maria Klingvalls bok, ”Våga drömma” och just nu läser jag, ”Ånga och Dynamit” Historien om Sverige av Herman Lindqvist. Jag har dessutom ytterligare en trave till, med böcker med mig. Detta är riktig semester och avkoppling.

Märkliga formationer i stenarna av tides tand.

En annan del av stranden på andra sidan stenarna.

Ovanför stranden ligger en villa.

Mötas och skiljas är livets gång.

I kväll blev det avskedsfika för våra nya vänner från Jönköping. Tidigt söndag morgon lämnar de vår sida och kör sakta hemåt. Vi tackar Helén & Lars för gemenskapen vi haft här nere och önskar er en trevlig resa hem till Jönköping. Det var verkligen roligt att träffa er.

Det är gott om dessa förbudsskyltar på camping Cala Gogo.

Det är skönt att jag aldrig blivit polis till yrket, då hade jag säkert fått många ovänner. Jag skulle inte kunna tolerera att människor kör för fort på utsatta ställen och inte följer trafikregler i största allmänhet. Här på camping Cala Gogo ligger Supermarket upp på höjderna. Det innebär att massor av service- och varutranportbilar kör genom campingen, oftast i alldeles för hög hastighet. Jag förstår inte att, de inte tänker på alla lekande små barn som finns utefter vägen.

Vår svenska flagga pryder alltid vår plats.

Idag hänger den Svenska Flaggan  rak och slät, annat var det i natt när Birgitta väckte mig. Vi måste dra in markisen, sa hon. När vi parkerade vår  Bobil här på gräddhyllan, fanns två strategiskt utplacerade träd, att förankra mina 2,5 tons spännband mellan markis och träd. Jag kollade på läget och såg ingen fara ute. Vår ”förtältsmatta” låg om ett hopskrynklat papper mellan stolarna. När jag slog upp ögonen kvart över nio, var det bara ut och städa.

Flera gånger om dagen går jag spanande förbi detta träd.

Jag tycker detta Mangoliaträd är helt fasinerande. En blomma fanns på trädet i midsommarveckan. Den blommade i två dagar och sedan vissnade den. Sedan har jag försökt att räkna knopparna som finns kvar och kommit fram till max ett tio- tal. Idag tog jag kameran med mig igen på väg till servicebyggnaderna.

Det är inte enkelt att fota blommorna.

Alla blommorna sitter ganska högt och hela själva blomman vänder sig inte mot mig, utan mot solen. Skulle jag fått en bra bild, hade jag varit tvungen att ha skylift eller en lång stege. Denna bild  har jag tagit med mitt teleobjektiv på tio- talet meters avstånd.

Här är både en blomma och en knopp.

Vägen upp till servicebyggnader kantas av blommor.

Jag brukar gå och studera alla blomlådor, som är utsatta och som sköts om (varje) dag. Ändå är det sällan man ser en Pelargonia, som är helt felfri och utan vissnade blommor. Idag hade jag kameran med och såg en vacker helt blommande Pelargonia. Det är nästan lite nostalgiskt att beskåda dem. Jag tänker på min mamma och hennes alla pelargonier, som hon hade i alla fönster hemma på gården.

Jag har cykeln med och skulle kunna cykla upp till servicebyggnaderna. Det är så backigt så det är skönare att gå. Sedan när man skall ned är det bara att bromsa hela vägen. Jag klarar varken här eller hemma att gå och springa i 10 km. Ändå var det inte detta som rubriken syftade till. Vi tar helt enkelt dagarna i slow motion. Vill du gå till stranden, sa jag till Birgitta, nej sa hon, vi har det skönare här på gräddhyllan. Hur ska det gå att komma tillbaka till det normala livet igen?