Regeringsmakten skall vara en problemlösare nu har det blivit ett samhällsproblem. Jag har varit på Israel konferens i helgen i Pingtskyrkan, Jönköping. Talaren Göran Duveskog, gav flera gånger uttryck för den oro vi kristna och alla övriga Israel vänner känner, över vår utrikesministers uttalande. Det är smärtsamt att höra hennes politiska misslyckande gång på gång, inte minst i Palestinafrågan. Så här står det i min bibel och det tror jag på: 1 Mos 12:3 ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig Israel och förbanna den som förbannar dig”.
Jag citerar två artiklar av Siwert Öholm.
Chikanera betyder enlig Synonymer.se: ”förolämpa, skandalisera, skämma ut, låta schavottera, kompromettera, blamera, kränka, genera, såra”. Margot Wallström agerande sedan hon blev utrikesminister ger alla dessa ord ett förödande innehåll för svensk utrikespolitik och för Sveriges roll i världen.
Den förre ministern, EU-kommissionären och FN-diplomaten Margot Wallström skulle vara Stefan Löfvens trumfkort både i valet och i den nya regeringen. Jag misstänker att statsministern sovit dåligt åtskilliga nätter över Wallströms tunnhet och diplomatiska fiaskopolitik, när han nu får bevittna sitt eget misstag i praktiken. På några månader har utrikesminister Wallström raserat Sveriges internationella förtroende, och gjort sig själv till persona non grata både i Israel, i arabvärldens ledande nation Saudiarabien och i Ryssland. Det handlar inte om att kritik mot dessa länder är obefogad, inte heller mot Israel. Men det handlar om diplomatisk skicklighet. I Wallströms fall om avsaknad av just denna skicklighet.
Under åtta år byggde Carl Bildt som utrikesminister upp ett förtroende för Sveriges roll i världspolitiken. Statsminister Göran Persson hade redan 1996 börjat reparera det som Olof Palme och Sten Andersson under många år raserat, särskilt när det gäller Mellanösternpolitiken. För oss som var med, är Palmes betydelse för Sverige klart överreklamerad.
När Wallström flyttade in på UD tog hon med sig de mörka andarna från Sten Andersson och Pierre Schori. Alla tre hade Olof Palme som förebild. Alla tre representerar en unken världsbild från vänsterrevolutionerna på 70-talet. Mao, Pol Pot, Che Guevara eller Yassir Arafat. Ingen av dessa revolutionsikoner utmärkte sig för särskilt stor respekt för mänskliga rättigheter. Alla tycks dock fortfarande vara Schoris idoler, kanske också Wallströms. Birgitta Dahl, ytterligare en, var hyllad talman (S) i Sveriges riksdag så sent som 2002, trots tidigare obegripligt stöd för Pol Pots revolution i Kambodja. Det är i den här plantskolan Margot Wallström fått sin ideologiska näring. Det är också med den här bakgrunden man ska se utrikesministerns agerande.
Tro inte för ett ögonblick att Margot Wallströms primärintresse var att missionera för mänskliga rättigheter på arabförbundets session i Kairo i veckan. Inte heller att förändra stenåldersuppfattningar om jämställdhet mellan män och kvinnor bland delegaterna vid mötet. Wallström ville enbart och uteslutande blir struken medhårs av israelhatande arabstater för sitt erkännande av en palestinsk stat. Under tisdagen tog för övrigt hela arabförbundet avstånd från Wallströms örfilar.
Hade Wallström visat ärlig vilja att låta Sverige bli en internationell röst i kampen för mänskliga rättigheter, skulle hon naturligtvis ha börjat med sina vänner i PLO/Palestinska myndigheten, Hamas och Hizbollah, där mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet trampas under fötterna varje dag. Först därefter hade det kunnat vara motiverat att diskutera ett erkännande av Palestina. I stället väljer hon att, med luddiga och lama formuleringar, inför arabstaternas möte legitimera palestinamisstaget med fokus på mänskliga rättigheter. Vem är emot mänskliga rättigheter? Utom dem hon ville tala till, arabländerna själva och Saudi i synnerhet. Det fungerade inte ens som retoriskt trick för den internationella scenen. Om man ändå skulle vara lite positiv till utrikesministerns motiv, måste man i alla fall konstatera att det var mer än naivt att tro att hon med palestinaerkännandet skulle kunna slå in redan stängda dörrar om jämställdhet och kvinnoförtryck.
Margot Wallströms klantiga agerande har plötsligt förändrat Sveriges roll i världen. På rekordtid har hon schabblat bort vår respekt både i Israel och i arabländerna. Det här handlar inte om partipolitik (S) med svaga eller fel rådgivare. Men av frukten känner man trädet!
Frukten kan utläsas i tolkningen av ordet chikanera här ovan. Hon förolämpar såväl Israel som Saudiarabien. Hon skandaliserar en tidigare respekterad svensk utrikespolitik förd under Perssons och Reinfeldts regeringar. Hon skämmer ut och låter svenska folket schavottera kring en politik som stöds av en dryg tredjedel av medborgarna. Hon komprometterar det viktigaste i politiken, ärliga motiv. Hon blamerar och avslöjar sig själv. Hon kränker, generar och sårar i synnerhet staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, men också väljare och politiskt engagerade i Sverige som ser och förstår hur verkligheten ser ut i de länder som inbjudit henne att hålla tal.
Kritiken mot Wallströms naivitet och odiplomati kan dock aldrig överskugga både förakt för och avståndstagande från de kränkningar som förekommer i de länder som var Wallströms värdar i Kairo. Det finns alternativ både i ideologi och diplomati. Till och med Mose lag tål att jämföras med sharialagarna och till Moses fördel. Jesu lag om att bete sig mot andra som mot sig själv, älska sin nästa som sig själv, står sig också gott som framtidskoncept om vi bara vågar göra allvar av den. Själv tror jag mindre på Che Guevara, Arafat och Schori än på Jesus, om man vill bygga fred och försoning i världen. Det är sedan upp till oss själva att välja ledare som styrs av de ideal vi tror kan förändra.
Siewert Öholm
Vi hade en professionell regering, som förde en fast inrikes- & utrikespolitik och som representerade vårt land på ett världsvant sätt. Nu är vi många som skäms över det oprofessionella styret av vårt land.
Jag citerar Siwert Öholm en gång till.
Stefan Löfven möttes egentligen från sin första dag som partiledare av ganska stora och positiva förväntningar. En samhällspolitiskt – om än inte regeringsmässigt – erfaren man, lite i övre medelåldern. Regeringen Reinfeldt trampade vatten, även om den skötte sitt jobb. Trötthet, brist på visioner och skenande migrationstal fick väljarna att fråga efter ett alternativ. Då kommer Löfven, efter alla (S)-turbulenser med populistiska Sahlin och den förvirrade Juholt som något av partiets räddande ängel. En riktig, stabil gråsosse, med båda fötterna på jorden, industriförankrad, förhandlingsvan och medveten om att Sverige behöver både kärnkraft och en vapenindustri. Det var starten. Det var då.
Sen kom valrörelsen, där visserligen regeringen Reinfeldt skärpte till sig, men uppenbarligen inte tillräckligt. Väljarnas dom kan tolkas på många olika sätt. Helt klart var den ett underbetyg för sittande regering i stort och för Moderaterna i synnerhet. Valsiffrorna bekräftade egentligen bara en sak, nämligen förväntningarna på Stefan Löfven. Han var den ende som inte backade. Även om han inte heller gjorde ett succéval. 31,01 procent litade på honom i valet, men det är siffror långt från storhetstiden och den socialdemokratiska ”enpartistaten” mellan 1948 och 1976. I stället drar ”en katt in bland hermelinerna” i form av Sverigedemokraterna som mot alla svenska politiska traditioner blir så stora att de får verklig makt, beroende på var de lägger sina röster.
Väljarna gav inget tydligt vänstermandat till Löfven, även om han ofta påstår det. De rödgröna blev några procentenheter större än Alliansregeringen, men de blev, och är, en solklar minoritet i den samlade riksdagen. Då händer något med den förtroendeingivande gamle gråsossen. Han tycks gripas av akut maktberusning i kombination med en slags politiskt medvetslöshet kring det parlamentariska läget. Han sträcker ut den ena av sina händer mot två av den gamla regeringens partier. Men med den andra handen örfilar han upp just de här två partierna för att de inte förstår att de ska bryta med sina alliansvänner. Löfven vill helt enkelt att flera decenniers borgerligt arbete med att bryta den socialdemokratiska makthegemonin bara ska skrotas. Han drömmer om en tid där (S) ensamt regerade landet, om än ibland med lite stöd av ideologiska fladdernissar som Olof Johansson eller Lennart Dahleus, båda (C). Löfven visade efter valet att han tänker bakåt och att hans vision är dåtiden.
Men inte nog med det. Hans regeringsbildning med Miljöpartiet blev mer än besynnerlig, eftersom den i praktiken gav Vänsterpartiet större makt utanför regeringen och Löfven själv överlät större delen av den nya regeringens program till extremister i Miljöpartiet (kärnkraft, infrastruktur, Palestina) och doktrinära socialister/kommunister i Vänsterpartiet (vinster i välfärden, företagarfientlighet, åsiktsstrypning i frivilliga sektorn, med mera). Löfven tappade sig själv, men också alla möjligheter till dialog och överenskommelser med Alliansen. Samtidigt snyftade han hela tiden om att oppositionen, främst (C) och (FP) inte tog sitt ansvar. Ansvaret innebar uteslutande att rädda Löfven. Det var också – för att använda ett Löfven-ord – ingångsvärdet när Löfven förlorade budgetomröstningen i riksdagen den 3 december, bara en månad efter sin regeringsdeklaration. Löfvens spekulativa vänstersväng höll inte. Han förlorade och utlyste nyval. Men han avgick inte.
Stefan Löfven är ensam ansvarig för det regeringskaos som därefter blev ett faktum. Det rimliga efter budgetnederlaget var inte nyval utan regeringens avgång. Nu får vi i stället en extrem oklarhet i vad som gäller. Regeringen sitter kvar men är närmast bara statister som ska regera på en annan majoritets budget. I verkligheten kan Löfvens regering inte betraktas som något annat än en expeditionsministär, det vill säga en regering som i väntan på nyval administrerar ”löpande ärenden”. Detta kontrasterar starkt mot den kaxighet med vilken (S) och (MP) fortsätter att just regera, som om inget hänt. Samtidigt råder uppror i (S)- leden med krav på att Löfven bryter med (MP) eller att han ska ta tillbaka handen till Björklund och Annie Lööf för att i stället sträcka ut den till ärkefienden Moderaterna. DN:s chefredaktör tycker att Löfven ska stoppa nyvalet, och får medhåll av LO-ordföranden. Under tiden växer (SD) så det knakar trots alla galenpannor och öppet rasistiska uttalanden från det hållet.
I Dagens Nyheter säger man ganska talande om Löfven att ”vilsenheten regerar” och om Alliansen att den ”kör vidare utan motor”. För båda de traditionella blocken tycks förlamningen bara kunna släppa genom att i olika former osynliggöra och tysta den fråga som Sverigedemokraterna har kapat från den politiska agendan. För mycket stora delar av väljarna är migrationsfrågorna den just nu viktigaste frågan. Jämför vad som händer i Tyskland. Det är ett stort politiskt misslyckande om de båda regeringsalternativen går in i en valrörelse till med fortsatt förbundna ögon. Det är inte rasism att tala om vare sig kvoter, etiska svårigheter till assimilation, fysiska resurser i form av skolor, bostäder och jobb. Det blir däremot rasism om man låter Sverigedemokraterna styra de här frågorna mot dold eller öppen främlingsfientlighet.
Den nya regeringen ville negligera trossamfunden och den frivilliga sektorn. Samtidigt är det kanske just trossamfunden som med sin inkluderande människosyn bäst skulle klara att brygga över etniska gränser och skapa integration på riktigt. De pekar inte ut judar eller samer som osvenska. De kräver inte register för etniska kriminellas släkter. Allra viktigast just nu är att de gamla partierna vågar se, höra och hantera den oro som finns bland folk. De måste även inse att det inte handlar om fascism eller främlingsfientlighet att prata om oron. Öppenheten är det enda som kan hålla främlingsfientligheten borta. Nyvalet blir något riktigt bra om bara valrörelsen får handla om väljarnas frågor, där migrationen är en, men viktig.
Siewert Öholm
