Här var jag inbokad idag.
När jag stod och duschade en kväll, klockan kvart över sex på kvällen, i Empuria Brava, Spanien, för några år sedan, kände jag något konstigt i min vänstra lillfinger. Lillfingret kändes som en träpinne. Varje år sedan dess, när jag kommit ned till värmen i Syeuropa, har samma sak hänt igen. Hemma under vinterhalvåret har besvären varit mindre. I somras räckte det inte med lillfingret, då var halva vänster hand som bedövad.
Det var konstigt att köra bil, handen kändes som en träpåk. Det var till och med svårt, med den personliga hygienen. Jag har varit till läkare flera gånger, men utan att få någon hjälp. Efter sommaren nöjde jag mig inte med svaren. Jag vill ha hjälp! Jag skriver in dig hos sjukgymnasten, sa läkaren. Nej sa jag, jag vill ha en riktig undersökning. Idag hade jag fått tid.
Länssjukhuset Ryhov är stort och jag har bara varit där två gånger tidigare. En gång kom jag dit i ambulans, då jag höll på att förblöda i näsblod. Andra gången brände jag bort en del av gomsegel i halsen (Fy vad hemskt det var). Med karta i handen var det enkelt att komma rätt.
Här inne var jag en timma
Alla undersökningar utanpå kroppen, bävar jag aldrig för. Däremot tarmundersökningar är hemska. Jag fick sitta ned i ”Elektriska stolen” nästan en timma. Sedan fick jag ta emot ganska kraftiga elektriska stötar, från flera ställen på armarna och fingrarna. Mot slutet var stötarna ganska häftiga och kom upp till tjugo per omgång. Handen hoppade till av varje stöt.
Efter detta ska en läkare analysera det omfattande testet. Det är komplicerat och tar mycket tid. Inte underligt att jag fått kämpa för att få undersökningen.
