Matts Torebring

Jag skäms nästan att skriva, vi har inte varit här på Åsens By, mer än ett par gånger. Någon gång har vi bara varit framme och vänt, samt att vi hade en utbildningsdag på Torebrings under 2003. Jag är uppväxt i denna miljön och därför har det inte varit särskilt lockande för mig. Kanske vill jag glömma vissa delar av barnaåren i stället.

Mycket fina hantverksmässiga gärdesgårdar, omgärdar de små åkerlapparna.

Trots att detta är min barndomsmiljö, har jag aldrig sett så mycket sten runt alla små åkerlappar.

Sten, sten och åter sten, blandat med kullar och små åkerstycken.

Tänk vad många, säkert tusentals gånger, jag gått till lagården, för att sköta om djuren. I dag satte vi oss ned och åt en bit god mat.

Jag minns att jag sålde dessa tallrikar till dem för många år sedan, Rörstrand Hållfast, dekor Ängsblom. Jag minns också att jag sa, ”Jag har bara en enda tallrik som passar för er”. I dag känns den verkligen gammaldags.

För tre hundra svenska kronor fick vi var sin varmrätt, äppeldryck samt kaffe på maten med två mjuka och två torra kakor samt en skumtomte uppe på det.

Jag känner att jag måste ge de personer, som ligger bakom denna djärva satsning, en Stor Eloge för att bevara det gamla bondelivet. Jag säger ofta… ”Vi människor har inte alltid suttit i mjuka fina skinnsoffor”, det visar Åsens By.

Jag satt och bläddrade i lite bilder på datorn. Oj, tänkte jag, när jag kom till dessa bilder. Kan en grå novemberdag bli lika vacker som detta? Ja i minnet kan den det.

Jag/ vi letar alltid efter att göra det bästa valet. Så långt det är möjligt, försöker vi uppnå det också. Jag googlade på Europas bästa campingar, när vi var i Frankrike för två år sedan. Vi hamnade bland annat här, på plats nummer fyra i Europa. Camping Ardechois. En plats att längta tillbaka till. Inte bara en camping, utan så enormt mycket att se och uppleva.

Jag har bilder även på insidan, men de behövs inte för att övertyga om kvalitén. Här hade vi 50 meter till pool, butik och restaurang och 200 meter till bad i en älv.

Jag ser, när jag läser och följer, flera som reser i södern. Så gott som alla bor så här. Då vill jag inte vara med! Då har jag det mycket bättre hemma. När bilden ovan togs, var det 35 grader varmt på kvällen. Jag minns inte om det fanns el här, men tror inte det. Jag minns bara att det var varmt, ingen skugga, det var snett och lutade och att det kostade 5€ per natt. Nej Tack, då kan det kvetta!

En Trabant stannade vid rött ljus. Det blev grönt ljus, men Trabanten stod ohjälpligt kvar, trots grönt ljus. Alla tutar, men inget hjälper. Trabanten har fått ett tuggummi under hjulet. Han kom inte loss.

I lördagskväll satt jag klistrad framför tv´n. Två timmar lång sändning i svt om Berlinmurens fall. Av en slump var Birgitta & jag runt Berlin den natten och morgonen efter. Trabanterna kom ut i långa rader på autobahn. Det rök och bolmade om dem, de var överfulla med folk, alla tutade och tjoade.

Vad gjorde vi då i Tyskland? Jo vi skulle ut på Autobahn och köra Alfa Romeo 75 3.0. Den bilen var en riktig bil. Hjärtat slog i takt med motorn. 0 till 100 på 7,2 sekunder, det var inte dåligt 1989. Bara Porsche var snabbare på den tiden. På Autobahn testade jag att lägga i trean i 150 km. Den axade upp i 175 km, sedan stängde bränsleinsprutningen av.

Denna fantastiska bil fick ett tragiskt slut. Jag gjorde 6000 milservice på en Alfa Romeo verkstad i Huskvarna. I den servicen ingick kamremsbyte. Det gjorde aldrig verkstaden. Två hundra mil efter service rasade motorn på grund av detta. Jag fick aldrig tillbaka den. Jag sörjer den bilen än idag. Det var en riktig bil att köra, kanske inte att åka med. Känslan av att köra denna bil var, att det satt fyra stödben i marken och sedan var det bara att släppa loss hästkrafterna.