Matts Torebring

Idag kändes det som att börja ett nytt vardagsliv, fast absolut inte ett grått sådant. Sedan tiden efter semestern förra året, har lillbilen fått rulla i stort sett varje dag. Jag har varit på vårt bygge, så gott som två till tre gånger varje dag, jag har kört redskap och material, jag har haft möte med hantverkare oavbrutet. NU ÄR VI KLARA! Bara lite hyllor i garagen återstår att montera.

Idag kom cykeln fram och det blir mitt bästa sätt att komma till och från jobbet, om det inte är busväder. Vi har två olika cykelvägar till jobbet på vardera 2,6 km. Det är fantastiskt och måste användas. Jag har redan cyklat enstaka dagar sista tiden. Wow, kändes det idag, att komma till jobbet, så pigg, klar och vaken har jag inte känt mig en måndagsmorgon på länge. Cykla eller gå det är livet.

Jag har arbetat och delvis försörjt mig sedan före skolåldern, jag sålde skrot som jag samlade ihop som sex- sjuåring, jag gallrade kålrötter för två öre metern, jag hade en mindre plantskola och sålde granplantor, jag sålde tidningar med mera i flera år, jag barkade massaved, jag födde upp slaktdjur, tolv år gammal och blev mer eller mindre egen vid fyllda femton. Att fortsätta arbeta idag vid 73, känns fullt naturligt. Nu arbetar jag bara 40 timmars vecka.

Jag är så otroligt lyckligt lottad, att ha fått en hustru av samma skrot och korn. Hur skulle vi kunna sätta oss still och inte vara aktiva. Det skulle vi inte klara av. Vår tacksamhet över att få vara friska och kunna gå till jobbet, i stort sett varje dag under hela livet, det är en stor gåva.

Att för min egen del få sova från kl. 22 till kl. 8, det finns inte på kartan. Idag gjorde jag det i alla fall, men med bara en kort, kort paus mitt i natten. Vårt nya sovrum är så trivsamt, kanske det påverkar. Att gå direkt ut och möta morgonsolen, med en kopp Muminkaffe i den rena morgon luften, det var en mäktig känsla.

Efter frukost gick vi till våran badvik. Vi har ett fint omklädningshus för herrar och damer. Inte ett enda klotter på väggarna, vad roligt att se!

En ganska ny fin soffa utan ”knivskärningar och ristningar” i träet.

Lite längre ut har det kommit näckrosor, men det går att simma vid sidan om.

Vi har några hundra meters avstånd till Ridskolan och störs inte alls av dem. I helgen har de haft stora tävlingar.

Alla dessa hästbussar har kört förbi oss. Tyvärr har vi ingen asfalt på gatan ännu, och några få kör för fort, så det dammar.

Vi har fått det så fantastiskt bra, vi bor intill badviken, vi har naturen, de stora träden in på knutarna, vi kan bada, vi kan prata med kossorna, hästarna och bussen står i ”vardagsrummet”. Vi längtar inte bort från hemma, som vi gjorde tidigare. Jag vågade inte skriva, ”Husbil bra, men hemma bäst”. Det kanske kommer den tiden också. Jag kände på mig detta, när jag såg Herdens garage ta form.

I stort sett, i hela mitt liv, har jag alltid haft något, som jag skall göra på lördag, så var det inte idag. Garaget är inte färdigmålat invändigt, så jag kan inte göra klart, inne har jag lite pyssel, men väntar på material.

Sista året har varit slitsamt, ända sedan i april, maj förra året, när vi började planera för försäljning av vårt förra hem, har vi haft något inplanerat, sex dagar i veckan. Så var det inte idag!

När jag vaknade idag tänkte jag…

… Idag gör vi en kaffekorg och går ned till badviken, badar och fikar, +9 grader & regn, så nej tack. Birgitta började baka, det har hon inte gjort på tjugo år, säger hon. (sedan vi började åka husbil -99) Mjuk kaka och kall mjölk gillar jag. Skönt att vi är väder oberoende i vårt greenroom.

Vi bäddade i gästrummet, kanske får vi de första gästerna i slutet av veckan. Vi har bott i vårt fina hus sedan sista dagarna i maj, men än har ingen vågat att hälsa på oss, mer än Niklas med familj. Vad tråkigt med dessa Coronatider. Vem blir först att skriva in sig i gästboken på Villa Sjölyckan? Passa på nu, det skulle vi tycka vore roligt!