Matts Torebring

Oj, vad länge sedan vi var i Borgholm, än mindre att vi var här ett helt dygn som idag. Det är sällan som vi stadsvandrar men idag gjorde vi det. Stan var minsann inte stängd för denna sommaren, tvärtom. Vi åt italiensk glass och åt mycket god mat.

Oftast är de allra flesta kyrkor fantastiska byggnadsverk, inte minst denna vackra och pampiga kyrka i Borgholm. Ganska annorlunda kyrka med att den vänstra delen av kyrkan ser ut att vara en administrativ del av kyrkan.

Borgholms ställplats som vi står på, är fylld till sista platsen när jag skriver. HERDEN har återigen fört oss till gröna ängar vid stilla vatten

När vi gick upp till stan och gick förbi Restaurang Robinsin Crusoe läste vi på trottoarprataren att det serverades buffé fram till kl. 15. Restaurangen är verkligen mysig, men skulle vi våga att äta buffé i coronatid?

Detta var bland det bästa jag sett, suveränt smidiga lock att bara fälla upp och ned över alla maträtter. Så mycket mat så det gick inte smaka på allt, flera kött- & fiskrätter, stor salladsbuffé, sju sorters kakor och smulpaj med vaniljsås och kaffe till avslutning.

Bättre fönsterbord får man leta efter. Restaurangen har jättemånga sittplatser och var långt ifrån fullsatt. Alla pensionärer i stan hade säkert lockats dit av priset. Ord. pris 160 kr, pensionärer 150 kr. Jag tänkte nästan att fråga hur det kan gå ihop sig, med så mycket mat till detta låga pris?

På väg till Öland på torsdagskvällen…

Själv äter jag fortfarande medicin efter min prostataoperation på nyåret. Kanske är det därför jag blir så trött på kvällarna, så även i afton. Vid Norrhult , ett stycke efter Vetlanda, tog Birgitta över ratten. Jag känner mig helt trygg när Birgitta kör och jag är inte det minsta orolig. Hon körde även förra helgen ett stycke, både bort och hem på resan till Stockholm. Det känns riktigt säkert att sitta bredvid och jag har inga kommentarer. Sover man en stund är man snabbt framme.

I afton gästar vi Svinö. Kanske har vi sovit en enda natt här tidigare. Flera gånger har vi vänt på grund av att det varit så nedskräpat, men inte så i afton. Nu var det rent och snyggt och allt finns som vi behöver för bara en hundralapp. Det gillar vi.

Vi lämnade Sikargården, ett par mil utanför Norrköping, på morgonen. Vägen in till ställplatsen på lägergården, var kanske en km lång, helt otroligt smal och helt utan mötesplatser. Vi visste att det skulle komma en buss till gården, med ett 40 tal ungdomar, men inte när. Vi gav oss iväg ganska tidigt.

När vi kommer fram till väg 55/56 svänger den stora bussen in på vår väg. Vi sa båda två, detta var änglavakt. Hade vi åkte en minut senare, hade vi fått backa tillbaka hela sträckan, så den ställplatsen rekommenderar jag inte med större fordon.

Äppelkaka och vaniljsås smakade gott, när vi till slut kom ut på E4 och kunde stanna på Svartåns Rastplats.

I år var det dubbelt skönt att komma hem. Varken Birgitta eller jag, har varit befriade från krämpor i sommar. Det började inte bra med motorstopp när vi skulle åka, en av mina hörapparater gick sönder två gånger och blev oanvändbar, stödbenen gick inte ned på bussen, Birgittas fall till marken och biverkningar av min medicin.

TIll slut var det nästan jobbigt att vara ute och resa, dessutom oändligt många mil på mindre vägar. Inspirationen fanns inte som vanligt. Dessutom vart vi än kommer, känner vi att vi har det bästa hemma. Nu är både bussen, lillbilen (som vi bara har kvar till början av nästa vecka) och min cykel noggrant tvättade och städade. Skulle jag våga ge mig upp och tvätta taket på bussen, jo jag löste det.

Detta är vår resa i grova drag. Totalt 195 mil. Vår tunga bil (7,4 ton) har som lägst dragit 1,49 per mil, vilket är fantastiskt bra. Jämtland var ojämförligt de bästa platserna att vara på.

Året var 1976 på Löttorps Camping på Öland. Titta, sa Barbro, till sin man Ove, där kommer det en man som kör lastbil, precis som du Ove, det syns på honom. Vi hinner knappt stanna bilen förrän Ove & Barbro kommer fram och hejar. Vi höll sedan ihop under många år på Löttorp, sedan har vi sporadiskt hälsat på hos varandra och har hållit en gles kontakt under alla åren som gått.

Idag, 45 år senare, stannar vi till hos Ove (nu 83) i Vingåker. Han har bott i samma villa i 51 år. Midsommaren för 6 år sedan sa Barbro till sin man, ”jag känner mig så trött”. Efter den helgen tog de kontakt med läkare. I augusti, en och en halv månad senare, fick Barbro flytta hem. Hon hade drabbats av lungcancer. Vi lider med dig Ove, det går inte sätta ord på saknaden.

Oj, oj sa vi, när vi såg alla prydnadssaker och ett helt uppyntat hem. Allt står kvar på sin plats som Barbro lämnade det, sa Ove, jag har inte rört någonting. Här har jag suttit och gråtit i timmar i min ensamhet, sa Ove. Vi hade med oss jordgubbstårta och en påse bullar, drack kaffe och samtalade i flera timmar. När vi till sist gav oss iväg sa Ove, ”Nu ska jag åka ned till kyrkogården och berätta för Barbro, att Birgitta & Matts har hälsat på mig”. Ove var så glad över vårt besök.

Vi kom till Vingåker efter lunch igår. Idag ett dygn senare, har vi gjort ytterligare ett dyrt besök på Vingåker Factory Outlet. Jag känner att jag behärskar hela byn nu utan problem. Att allt blev så tokigt igår, var att adressen gick till baksidan och ankommande gods och där fanns bara en liten, liten skylt. Nu är det historia, nu hittar jag.

Vi har talat om att komma hem tidigast under torsdagen. Därför letade vi återigen i Appen Ställplatser. Denna gången hamnade vi på Sikargården, ett par mil norr om Norrköping. Här har vi köpt en plats med Tystnad.

En mycket vänlig och pratsam dam tar emot oss och hälsar oss välkomna. Här kommer vi att sova gott i natt. Passa på att bada, sa värden, det är jättevarmt i vattnet.

Nu hoppas jag att få sätta punkt för alla småvägar för flera år framåt. Dessa småvägar har pinat ut mig i år. Nu har vi ett litet stycke motorväg hem att trösta oss med.

Det blev extra mycket småvägar idag också. Avfärd från Ställplatsen på Musiegatan, Sala och till målet som var Factory Outlet i Vingåker. Det kan väl inte vara svårt att hitta detta, dessutom i lilla Vingåker, det finns säkert stora skyltar. Vår standard monterade GPS i husbilen (Blaupunkt Alpine) är för lastbil och är inte heller enkel. Möjligheterna att söka är begränsade. Vi körde runt en halvtimma, trots att gatuadressen var inmatad, inte en enda vägvisare och åter igen blev det den enkla iPhone som löste allt åt oss.

Oj vad megastort det var när vi kom in. Birgittas korg var tom länge, samma problem igen, fast nu var det att hitta rätt storlek. Jag gillar att vara med och ”klä upp Birgitta” och så mycket snygga kläder det fanns. Fast hur vi än letade, var storlekarna alldeles för små för att passa.

Jag drog mig till minnes att vid Badhuset skulle det finnas några få ställplatser. Därifrån och till Factory Oulet är det ett kort gångavstånd. Återigen, hur hittar man? Skylten till Badhuset sitter 10 meter ned på den enkelriktade gatan. Vi kom körandes från motsatta hållet och kunde inte se skylten alls. Min iPhone löste detta också.

Herden fick till slut sin ställplats, i mitten av bilden längst ut till höger, bakom Badhuset. Sex elplatser och ingen avgift. Det sista gillar vi, en enkel ställplats och en elstolpe, mer behöver inte vi.

Denna semestern känns nästan delvis förstörd, av att det blev så mycket småvägar. Det är minst sagt tröttsamt att sitta på spänn, vid mötet med långtradare på jättesmala vägar.