Matts Torebring

Vi lämnar grönskan och de småländska björkarna på Camping Galinée.

Camping Galinée var en märklig plats, solen har gått upp i öster och har gått ned i norr. Samma sak sa min svärfar, när han reste med i långtradaren, för många år sedan: ”Detta är den första plats jag varit på (Vagnhärad) som solen går upp i väster”. Jag frågar ofta Birgitta om hon är med, om var vi har väderstrecken, men det kan hon inte avgöra. Jag förstår fortfarande inte att solen gick ned i norr.

Dagens etapp på vår Tour in France var bara 200 km från början.

De första 40 km idag tog en hel timma att köra genom små byar. Vi hade planerat en kortare väg från början, men så var det begränsad totalvikt (3,5 ton) och vi fick snabbt lägga om kursen. Vi skulle ta väg 171, men den var avstängd vid motorvägen. Så försökte vi haka på den längre fram, då var den avstängd igen. Efter ytterligare flera km ”skogsvägar” kom vi ut på den.

Vi passerar genom ett helt oräkneligt antal små byar och rondeller.

Rondell efter rondell, efter rondell, efter rondell på 150 meters avstånd.

Målet för dagen var Camping Ocean Le Croisic.  Nu ville vi ut till havet på allvar, men vilka mängder av byar och små gator innan vi var framme.

Bitvis smala enkelriktade gator, finns inte plats för mötande trafik.

En häst funderar på vad vi gör 15 meter bort.

Från receptionen har vi 150 meter till havet, det undersöker vi senare. Idag känner jag mig småtrött efter dagens resa, så vi tar det lugnt. Jag har en karta till en cykelverkstad att undersöka för att laga punkteringen på cykeln. Vi räknar med att stanna här fem dagar. På söndag börjar vi hemresan och minst två stopp inplanerade på den.

Denna gången parkerar vi efter kompassen med söderläge på en stor och bra tomt.

Markisen skall ha söderläge och det har vi fått nu. Återigen en stor och rymlig tomt, men inte så grönt som vi varit bortskämda med innan. Vi har drygt 27 grader i skuggan. Nu har vi mycket nytt att upptäcka igen. Här bor vi för 18 € fram till 28 juni. Camping De L´ Ocean har nr 1330 i Acsi katalogen.

Tio meter att gå till servicehuset som är fina.

Nära till disken.

Vi bor på baksidan av servicehuset, så vi märker nog inte av något spring

Vår 4:e etapp av vår Tour in France.

Stora delar av vägen är motortrafikled eller bästa motorväg, ringa trafik och inga betalvägar idag.

Vi satt inne hela onsdag förmiddag, ute var det + 14 grader.

Som tur var, hade jag köpt goda bakverk att festa på. Det krävdes 23 cm stora tallrikar, för att rymma dessa ”wienerbröd med äkta russin i”, som var riktigt supergoda. Efter lunch kunde vi bära ut våra utemöbler i solen, vi satt ute och det var riktigt skönt till 21- tiden på kvällen.

Aldrig kommer jag att glömma mottagandet jag fick på Camping L´Anse du Brick, så otroligt trevligt bemötande. Vi glömmer aldrig den bedårande naturen och vi vill aldrig glömma Normandies historia. Vi försöker att inte återkomma till platser flera gånger, för att inte tappa den första kärleken till platsen. Det är nog svårt att inte komma tillbaka hit.

Vi lämnar Normandie och reser mot Bretagne.

Jag hade lagt mig, klockan var drygt 23, när jag gick upp och startade upp min dator igen. Det är så mycket småvägar till nya platsen, orkar vi med det igen? Nej vi ger inte upp, det kommer att gå bra, vi tar det lugnt, vi har förberett oss väl med kartor och GPS. Idag torsdag rullade vi de få 250 km till Bretagne.

Mot slutet passerar vi by efter by efter by.

Vi kör lugnt och andra får ta hänsyn till oss

Vi passerar rondell efter rondell.

”Ta 2:a avfarten i rondellen”

”Drottningen” Kabe QB 910 har kommit fram till sitt nya slott.

Receptionen har middagsstängt när vi kommer fram.

Vi har kommit fram till Camping Chateau de Galinée. Återigen bästa tillmötesgående, så trevliga, så hjälpsamma att man blir bara glad. Jag börjar tro att alla dessa trevliga fransmän/ fransyskor jag mött, gjort mig till en älskare av Frankrike?

Återigen en stor plats att boa in sig på.

Birgitta gick först till servicehusen. Det kan väl inte vara bättre än förra? sa jag när hon kom tillbaka. Det är ännu finare och så lyxigt, svarade Birgitta. Det återkommer jag till en annan dag. Vi räknar med att stanna här fem dagar och sedan räknar vi med att fara vidare, till nya utsedda platser. Platsen har nummer 1280 i 2014 års Acsi katalog och det kostar 16 € att bo här för oss, samt endast 5 € för wifi vid husbilen i fem dagar.

Glad Midsommar alla vänner, önskar Slottsherre Matts med Slottsfru Birgitta från sitt nya slott.

Dagens resa från Guines, Calais till Normandi.

Biffstek med lök på grillen.

Vi firade sista kvällen på Camping La Been Assise, Calais, med att grilla en stor biffstek med lök, som vi åt med kokt potatis till, på den har vi sovit gott. I dag på torsdags morgonen vi lämnade campingen.

Vi åker i ett mäktigt jordbrukslandskap.

Jag vet inte med säkerhet, men visst är det så att franska bönder, får ett enormt stort stöd av EU. Varför, satt jag och funderade på, när jag såg dessa enorma åkrar. Själv är jag uppväxt på en gård med 35 tunnland och lika många små åkrar. Där hade pappa behövt all hjälp i världen för att klara sig, men han fick inte en krona i bidrag av statsminister Tage Erlander eller finansminister Gunnars Sträng.

Vi svänger in på en  Shelltapp för att tanka och äta frukost.

Du har kört fel sa Birgitta, vi hamnar långt ute på landsbygden. Efter ett par minuter dök en enorm Shelltapp upp och en stor rastplats, där vi kunde äta vår medhavda frukost. Bättre rastplats får man leta efter.

Vi närmar oss Le Havre och de stora broarna.

Här har vi kört flera gånger tidigare, men aldrig på denna sidan av vägen söder ut. Vi närmar oss Normandi och Omaha Beach. Vi reser förbi Slottet vi bodde på, för ett par år sedan.

Vi har lämnat stora vägen och har 25 km kvar till vårt resmål….

Min GPS verkar klockren att hitta målet via koordinaterna. Birgittas Navigon Truck, ville inte vara med någon gång idag. Som sagt, min GPS hittar fram, men valet av vägar, ja det kräver en extra eftertanke. Vi körde 25 km på de mest krokiga och smala vägar. Det var på gränsen att det gick att möta en personbil. Hur skall detta sluta, undrade jag….?

Det kändes som en väg utan ände.

Vi närmar oss en by nere vid havet, efter branta backar utför.

Folk kom ut på gatan och flyttade på bilar för att vi skulle komma fram och komma runt i svängarna. Skönt att vi inte har en större husbil än vi har.

Fotografera skylten, den visar att vi är på ”rätt” väg, sa jag till Birgitta

Efter denna skylt hade vi bara fem km kvar till målet, Camping L´Anse du Brick, i det mest vackra och underbara landskap utmed kusten i Normandie.

Vi kör vidare utmed kusten i Normandi.

Bilden tagen från vår campingplats.

Jag kommer in i receptionen och möter den mest underbara och hjälpsamma kvinna som jag någon sin mött i en reception. Hon pratar, skojar, gestikulerar, pekar och gör allt, för att vi skall förstå varandra. Jag hämtar en Torebrings reklampenna (av klass) och lämnar till henne. När jag kommer tillbaka till butiken, möter jag henne igen strålande och lycklig: ”Jag har varit inne på din Factori och sett dig , din fru och alla dina medarbetare”. Dessutom kom hon med en katalog över restauranger i bygden. De allra bästa fiskrestaurangerna, hade hon markerat med färg. Säg inte till mig att fransmän är tråkiga.

Birgitta poserar från tomten mitt emot oss.

Jag bjuder inte på mer av allt det vackra idag, jag är stum av det vackra jag ser just nu. Klockan är strax 19.30 och det är 29,2 grader varmt ute under markisen.

Alla kära & goa bloggvänner som jag har, här har ni det bästa tips ni kan få av mig: Missa inte att åka hit! Platsen har nummer 1186 i årets Acsi katalog.

Första etappen på Tour in France

Husbilen står parkerad utanför jobbet och efter en full arbetsdag, lämnade vi jobbet vid 17.30 tiden och styrde mot en ställpats som vi sett ut i Nyborg. Vår gode vän Lennart Olofsson har tipsat oss om en rastplats vid Stora Beltbron, men den såg vi inte i mörkret.

Mörkret har fallit när vi passerar över Öresundsbron.

Ställplats Sulkendrup Mölle.

Klockan är nära midnatt, vår GPS´en är klockren, men vi kunde knappast tro på den. Rakt in i en granskog på en liten smal grusväg. Det var kolsvart och jag sprang 100 meter framåt med ficklampa och sökte, men med hjärtat i halsgropen försökte jag somna. Det fanns en liten grusplan som vi stannat på. Här kommer vi att fastna i det lösa gruset, nej försök sova nu, ska jag försöka köra fram bilen, var fäster jag bogserlina framtill, hittar någon oss här ute i skogen, tankarna snurrade. Det slutade med en ”Propavan” tablett och sedan sov vi till klockan åtta.

Det står en husbil därborta, sa Birgitta när det ljusnat.

Birgitta var först med att dra upp rullgardinen. Det står en husbil därborta, sa Birgitta. Nej det är inte möjligt, sa jag. Jo där fanns en skylt 40 meter bakom bilen om en ställplats till höger (se stolpen). Inga platser att skryta över, men de fanns där i skogskanten.  Värdinnan kom ut och visade oss runt i den nyrestaurerade kvarnen, samt visade oss fina nybyggda toaletter och dusch på en ”stege ned” i bottenvåningen. Här stod jag och njöt av vattenbruset i turbinen intill. Detta blev en kul upplevelse som vi sent glömmer.

Störtregn hela förmiddagen med varning för hård vind vid på broarna.

Vi sover nästa natt med förkärlek tillsammans med de stora pojkarna.

En ”enkel” snabb bränsletapp utanför Münster, en mindre parkering för 20- 30 lastbilar, det gillar vi och här sov vi gott.

Vägarbeten och långa köer är vardagsmat.

Framme på vår campingplats.

Till Calais gick resan helt klockrent. Men hur mycket småvägar det fanns och trånga gränder i byar, vet jag inte, men fram kom vi till slut, till Camping La Bien Assise. Här måste vår GPS valt fel vägar. Campingplatserna här är Jättestora, mellan 100 och 200 m2. På vår plats går in tre lika stora bilar som vår. Alla platser har grönt gräs och insynsskydd i form av planteringar.

Strax efter infarten finns gråvatten- & toatömning. Få platser har det lika smidigt.

Infarten till campingen ligger direkt i en rondell vid ”stora vägen”

Här ligger vår campingbutik till höger i bild.

Vi gick till restaurangen för att äta mat, men den var fullbokad för kvällen.

Vi hade runt 27 grader varmt, men mot kvällen kom kyligare vindar. Vår middag i gröngräset smakade riktigt bra. Frankrike har kanske blivit vårt nya semesterparadis. Hit åker vi på ett dygn om vi ligger i lite. Till Spanien och alla andra länder som vi har varit i tar det minst två dygn.

Ps. Sena nyheter denna gången, beror på att jag trodde hela området var har Wifi, men så var det inte.

Här uppe på höjden bor vi, strax intill Bobilen i bild.

Himmel och hav möts i horisonten.

Här nere ligger beachen ett ”antal hundra” trappsteg ned.

Solen går ned i Biscyabukten

Många stod på rad med sina kamror.

Afton i Zarautz med beachen från campingen sett.

Solen har lämnat oss för idag.

En ny dag har grytt, dags att gå och handla i Zarautz.

Vågorna är enorma som rullar in.

Det dånar kraftigt från vågorna.

Beachen är imponerande.

Birgitta är lika imponerad som jag av allt det vackra.

Jag tvekade först till att få med mig Birgitta upp i alla trappor.

Snart är vi uppe igen.

Hemma igen med ryggsäcken full av mat.

Minimalt med text, detta på grund av wifi begränsningar. Vi har +27 grader och mår utmärkt.

Camping Cala Gogo.

Vi hade planerat att åka till en annan plats vid Costa Brava kusten, men fick rådet av våra vänner Anette & Göran, Husbil Kors och Tvärs att åka hit i stället, det ångrar vi inte en sekund. Till vänster om sista o´et i Gogo skymtar vårt markistak. Ett stort tack vänner för detta tips ni gav oss.

Frukost lördag morgon.

Vi sover ofta i Bobilen till fram emot halv tio, men inte idag. Vi var ute redan vid klockan åtta. Vi var väl så nyfikna på den nya platsen så vi ville komma ut och se oss omkring.

Vi hade just satt oss ned och börja dricka förmiddagskaffe . 

Då kommer Göran ned till oss och säger, ställ in det där igen och kom upp till oss och fika istället. Klart vi gjorde detta. Anette hade bakat otroligt, exellent goda Amerikanska bullar hemma och hade skrivit på sin blogg att hon skulle bjuda på dessa när vi sågs nästa gång. Helt otroligt goda var de, Tack vänner! Med på bild och vid fikabordet är också vänner till Anette och Göran från Uppsala. De har träffats här på Cala Gogo för tre år sedan.

Här en bild från deras gata, bara ett litet stycke från oss

Här står vi längst ned på gatan med total utsikt över Medelhavet.

Hur är det möjligt att få denna plats, när vi kommer sent en kväll och de allra flesta platserna är upptagna, eller helt enkelt för korta så jag kommer inte in med Bobilen. Så får vi bästa platsen på hela campingen. Det är för bra för att vara sant. Anette och Göran hade sett ut denna och en plats till åt oss. Vi behövde inte fundera en tiondels sekund för att bestämma oss.

Infarten till campingen

Här sticker elstolpen fram i hörnet till vår tomt.

Det kan inte vara normalt att få en så bra plats som denna. Idag har vi bara suttit här och slöat och bara njutit av utsikten över Medelhavet.

Enkla blommor växer på marken vid bobilen.

Utsikt åt norr från vår tomt

Jag är ingen poolfantast, men det finns denna och ytterligare en till höger.

Campingen är mycket kuperad och det är backar överallt.

Ned till stranden kan man gå eller åka med traktor och vagn. Det senare är nog ingen sport för mig.

I kväll gick vi för att testa av Campingens restaurang.

Kyparen, en ung kille, kunde inte sin sak, han bara kom till bordet och stod och tittade på oss. När vi bad om menyn hämtade han den. När jag såg de billiga besticken, kände jag att detta blir inte bra och tyvärr stämde detta. Inget direkt fel på maten, men lite mat och utan snits på uppläggningen på tallriken. Jag tömde brödkorgen och kände mig väl så där mätt, när jag kom hem igen. Ingen skada för oss, men synd om restaurangen som inte förstår sitt eget bästa.

Supermarket däremot är riktigt bra, och har allt vad vi behöver. Det uppskattar jag mera, än om inte restaurangen lyckas, det finns fler att välja på och jag har en duktig hustru som lagar jättegod mat.

Vi är så tacksamma och glada att vi får vara här och njuta av stålande sol och värme. Jag är så tacksam för allt det goda som livet ger och har gett mig, inte minst denna dag, bara sitta och njuta.

Ställplats Ulricehamn, mitt i city. Vår plats längst fram på bilden.

Efter en tuff arbetsvecka på jobbet, på grund av att hälften av medarbetarna är på semester ännu, ställde vi färden i hällande regn mot Ulricehamn. ”YR.no”  visade + sju grader i Ulricehamn på lördagen, men vi ville till lite nya platser och inte bara Småland & Östergötland som det oftast blir. När vi kom fram var det ett underbart solsken och vi kunde sitta ute och äta. Vi fick denna plats med ”söderläge” ut mot en nästan oändlig gräsplan.

Hamn och Restaurang Bryggan.

Kylskåpet var tomt, vi hade inte hunnit handla med oss mat. Vi parkerade bilen och gick ett par hundra meter fram emot stan. Vad är detta, kan det vara någonting? Är man hungrig tar man oftast första bästa. Men vilken positiv överraskning det blev…

Vi beställde var sin burgare…

Men vilken snits på maten, det blev ingen vanlig burgare precis. Vi gick därifrån så mätta att vi knappt kunde andas. Vi såg dem som satt bredvid, de beställde var sin räksmörgås. Tallriken var lika stor som vår, minst 40 cm. Vi tyckte att 159:- var  lite i överkant för en räksmörgås, så därför valde vi burgaren. När vi såg räksmörgåsen, bestämde vi oss för att gå tillbaka på lördagen och det skulle bli vår middag på lördag eftermiddag. Jag återkommer… Ps. Alla vet väl om att klicka på bilden, för att se hur festlig burgaren var.

Så bedårande vackert, gratis parkering, ordning och reda, vi kommer att komma tillbaka.

Denna gång- & cykelväg utmed sjön Åsunden är hela tre km lång. Hela detta enormt stora grönområde är tidigare järnvägsmark som har omvandlats till dessa fantastiskt vackra grönytor.

Frukost i gröngräset lördag morgon.

Vår gratis uteplats till husbilen, kan man få det bättre?

Toalett & latrintömning i det lilla röda huset rakt över gräsplan. Vilken föredömlig kommun, jag blir nästan mållös. Jag känner mig välkommen och gynnar restaurang Bryggan två gånger och vi handlar mat på ICA Kvantum. Vilken framåt kommun som förstått att dra turister till stan och inte bara se kortsiktiga intäckter av några hundralappar per dygn från en parkeringsplats.

Lite kuriosa skyltar på en stolpe som vittnar om gamla och nya tider.

Birgitta står på bryggan till kallbadshuset och beundrar sjön Åsunden.

Campingplatsen borta i norra delen av sjön.

Förlåt mig hela Ulricehamns kommun. I cirka 47 år har jag kört ned för backen till Ulricehamn, passerat den i mitt tycke tråkiga campingen på vänster sida av vägen. Jag har fortsatt uppför nästa backe på väg mot Göteborg. Inte kunde jag ana att Ulricehamn var en sådan pärla och med en framsynt kommunledning. Ni är bara att gratulera alla Ulricehamnsbor som har det så trivsamt. Vi kommer att stanna till här flera gånger.

Restaurang Bryggan sett utifrån bryggan till kallbadshuset.

Vi gick en riktig runda utmed sjön.

Denna Fackelblomster tyckte jag var läcker där den stod precis i vattenlinjen.

Ytterligare växter och blommor i vattenlinjen.

Nästan lite överblommade näckrosor, men dessa tre var ändå en färgklick i vattnet.

Det går att komma en bra bit även på en cykel.

Ett kallbadshus med restaurang & café ett stenkast från vår ställplats.

Vi fick en helt fantastisk lördag och brände nästan sönder oss i solskenet.

Lite text kring denna enorma gräsyta och historiens vingslag.

Hur ofta händer ett att man går två gånger till samma restaurang två dagar i rad?

Tallriken är oval och mäter cirka 40 cm. Räkorna är handskalade. I botten ligger en liten tunn skiva av ett speciellt fullkornsbröd. Äggskivor, majonnäs och en klick pepparrotskräm ligger ovanpå. Jag frågade var de stulit tomaterna, för så goda tomater har jag knappt aldrig ätit. Birgitta hade problem med att klara av den stora portionen, men för mig var det inga problem. Det var utsökt god, och priset, ja det skrev jag om tidigare i detta inlägg.

När vi sitter där på Restaurang Bryggan kommer ett brudpar i häst & vagn körande på cykelbanan.

Jag vill också äta på restaurang sa hästapållen.

Servitrisen kom genast ut med händerna fulla av sockerbitar. När hästen ätit sig mätt på socker traskade han vidare med brudpar och vagn.

Vilken härlig helg vi fick i Ulricehamn, Tack för det generösa solskenet, Förlåt mig alla Ulricehamnsbor, jag kunde inte ana att ni hade en sådan trevlig stad att bo och stanna till i.

PS. Till förmiddagskaffet på söndagen, hade vi bjudit in våra bloggvänner, som bor rakt över sjön,  på kaffe & kanel- & coccosbollar, men de fick ledsamt nog förhinder och vi var tvungna att fara hem och jobba.

Här kom The Army stormande in den 6 juni 1944 klockan 6.30.

Vi hade tänkt ta Hondan till vårt mål, Ohama Beach, på resan till Normandie. Det visade sig vara 35 km och regnet hängde i luften på morgonen så vi tog bobilen. Det måste väl ändå finnas parkering på en sådan plats, och det gjorde det. Vi satt inne i bobilen i stort sett hela lördagen, på grund av regnet och inhämtade så mycket kunskap från nätet vi kunde, om Dagen D.

Det var enkelt att hitta hit, även om namnet Normandie inte står i kartböckerna.

Vid parkeringen mötte oss ett enormt stort monoment.

Vi gick först till ett museum som låg vid infarten till Omaha.

Här poserar jag iklädd regnkläder .

Många soldater mötte oss och talade om ondskan.

Jag kan inte alla siffror utantill, men invationen var en av de största i världhistorien.

Muséet visade på ett drastiskt sätt grymheterna.

Ammunition fanns i mängder och i alla storlekar.

En kvinna berättade på en film vi såg, hon var med och tog emot 20 000 sårade på en dag.

En av The Army´s sjukvårdsbilar.

Hård sjö, ebb och enorma mängder stridsvagnshinder, knäckte de flesta båtar och fordon.

Ett av många armefordon.

Signalutrustning.

En av The Army´s bilar.

Skjutvapen och kanoner i mängder.

Vi fick se en journalfilm från landstigningen.

Hård storm och ebb knäckte de flesta bilar och båtar mot stridsvagnshinder i vattnet.

Här nere vid beachen skedde landstormningen på en sträcka av ett par km.

Ytterligare ett minnesmonument.

När 100 000 tals man stormade in från havet, låg tyskarna uppe på berget och sköt ned dem.

Hela denna klipphylla var enormt besatt av tyskarna som låg i sina skyttevärn.

Beskrivning av det som hände.

Nu vajar flaggorna till minnet av ondskan.

Mitt mål var att få se krigskyrkogården. Den låg fyra km bort uppe på berget.

Jag frågade någon var den låg. The Cemetery? Fick jag till svar. Efteråt förstod jag varför.

Det tog oss en och en halv timma att bara gå runt, så enormt stor var den.

På varje kors står ett namn och adress på en stupad soldat.

Så otroligt välvårdat och välskött in i minsta detalj över hela gravplatsen.

Det går inte att beskriva storlek och omfattning, den är helt enormt stor.

Ett av många monument.

Minnesflaggor.

Minnesmonument.

Till synes ändlösa och spikraka rader av kors i vit marmor med namn ingraverat på alla. Vid enstaka kors ligger små blommor ditlagda av besökare.

De olika arméerna har var sina områden med kors.

Näckrosorna på en damm liknade gravkransar som flöt på vattnet.

Den amerikanska flaggan är majestätisk när den vajar för vinden.

På många ställen ligger nedlagda kransar.

Hoppas jag hinner läsa detta när jag kommer hem.

En gigantisk mur med inristade namn i alfabetisk ordning.

På vägen ut till parkeringen. Allt är gigantiskt välskött.

Även parkeringen var gigantisk, för bussar, husbilar och personbilar.

Vi var rädda för att ta husbilen, tänk om det inte finns parkering. På grund av det regniga vädret, blev det husbilen. Det blev många bilder tagna, några har jag delat med mig här. Detta har jag längtat efter att få se. Denna plats hamnar på min tio i topplista. Min tio i topp lista består av mina besök i Nordkap, Gibraltar, Dubrovnic och så Omaha Beach. Det gör inget att det regnat i flera dagar, jag har fått uppleva att ondskan fått ge vika till en del.

Ps. På grund av en helt hopplös wifi, har dessa få bilder tagit mig runt åtta timmar att ladda upp, samt mängder av omstarter, söka nya nätverk och så vidare. Så är det att ligga i fält.

Sightseeing by Ferry in Empuriabrava i Världens största småbåtshamn!

Vi såg denna båt ligga vid en bro i stan i lördagskväll, när vi var ute och gick. Vi måste prova på en sightseeingtur medan vi är kvar, var vi överens om. I går söndag regnade det hela dagen och det gick inte ens att sitta ute och äta. Idag måndag, Hondade vi in till stan och köpte biljetter. Empuriabrava har helt otroliga 40 km kanaler inne i stan, med båthamnar utefter varje kanal. Vi åkte endast två kanaler och det tog 45 minuter.

Vi Hondade runt och tittade och fotade på den stora beachen.

Vi hade två timmar på oss innan båten lade ut från hamnen. Jag kunde inte låta bli att ta några kort till på detta hus, fast nu i dagsljus. Visst är det en märklig utformning. När jag steg av Hondan och stod och fotade, kom ett gäng pensionärer, på väg ned till beachen. De stannade och kom fram och pekade på ”S”-et på nummerskylten och undrade om vi åkt ända från Sweden på den.

En enormt stor Galleria finns i klass med A 6 eller ännu större. Den kändes ändlös.

Det mesta i butikerna verkade vara av hög dignitet och standard. Inga vanliga semesterbutiker precis. Samma sak med det otal restauranger som fanns där, extremt fina möbler och en mycket hög klass på allt vi såg.

Här fanns i stort sett allting man kan tänka sig.

Vi har satt oss ned och klockan är 15.00 och vår ”Ferry” lägger ut.

Jag delar med mig några få bilder från vår båttur.

Stoppa bandet, jag hänger inte med, vi skall ge nödlån till Spanien, eller hur? Det vi ser under vår båtfärd, är fullständigt oberäkneligt i ekonomiska värden. Vi har under våra tre somrar i Spanien, inte sett till en promille av fattigdom eller dålig ekonomi. Däremot Portugal förstår jag, om de har det knapert, men Hallå Spanien, hur ligger det till egentligen? Ni är ju bäst i Europa på att rulla fotboll, men kan ni inte rulla era pengar på ett förståndigt sätt?

Det går inte att fatta och förstå den rikedom vi ser…

Nu har vi kommit några hundratals meter på en av kanalerna.

En av de första ”tvärgatorna” dyker upp.

Försök räkna miljonerna som vi passerar förbi om du kan.

Den ena ”villan” och båten överträffar den andra.

En ny ”tvärgata”.

De flesta ”villorna” har även utsökt vackra trädgårdar.

En ny ”tvärgata”.

Undrar vilken ”villa” som kostar mest?

Vad använder de sina extremt stora ”villor” till?

Bor Spaniens alla miljonärer här?

Har man ett jobb att sköta om man bor här, eller bara njuter man av sina pengar?

Funderar på om alla båtar tas upp under vintermånaderna?

Nu har vi hunnit igenom den första kanalen.

Vem har den dyraste båten, tävlar man om att vara värst?

Hinner man jobba och bo i dessa stora ”villor”?

Jag skulle inte hitta ut med min båt, om jag bodde här.

Funderar på varför så många har runda torn på sina ”villor”.

Strax är vi hemma igen och det blir avstigning från vår båt.

Nu har vi åkt två kanaler under 45 minuter. Det finns hur många kanaler till som helst , ofattbart många. Vilken plats vi bott på, vilken lyx, vilken tur att vi fått se allt detta. Bilderna jag delat med mig till er, är bara några få. Vi är så stolta och glada, att vi fått se och njuta allt detta vackra, i detta område i Spanien.

Ps. Hela detta område var träskmark fram till 1976 då allt detta stod klart.