Birgitta står på grunden till Vallstorps Kapell, 2 km söder om Sunhultsbrunn.
Här i Vallstorps Kapell såg Birgitta och jag varandra, för allra första gången i början på 50- talet. Jag var fem- sex år år och Birgitta tre- fyra år. Nu står Birgitta här på grunden till Vallstorps Kapell, drygt sextio år senare.
Fakta från boken Sveriges Bebyggelse på 1950- talet
I boken Sveriges Bebyggelse från början – mitten av 50- talet, hittade jag foto och dessa fantastiska fakta. I dag finns bara stengrunden kvar och en liten rostfri skylt med texten: Baptistkapell, Marbäcks Hembygdsförening.
Här gick Birgitta och jag i söndagsskola och juniorerna. Jag hade bara några hundra meter hit och Birgitta hade tre km.
1962 flyttade församlingen till den nybyggda Betaniakyrkan i Sunhultsbrunn. Idag är den fastigheten ombyggd till bostäder. På trappan till den kyrkan ”stötte” Birgitta på mig tre år senare. Sedan den dagen har vi hållit ihop i vått & torrt.
Sköldseryd Marbäck, 2 km meter söder om Sunhultsbrunn, vid sjön Sölgen.
Nästan varje dag, innan jag somnar, kan jag drömma om Sköldseryd i Marbäck. Jag bodde här med mina syskon från 1952 till 1958. Pappa, som var arrendator, erbjöds att köpa gården på 50 hektar för 52 000:-. Svaret han fick på ”Jordbrukskassan” i Tranås var: ”Hur ska du kunna betala tillbaka det”. Jag har aldrig kunnat förlåta pappa, för att han nöjde sig med det svaret. Jag har drömt om i alla dessa år, att få äga denna gård, fast absolut inte nu längre.
I söndagsskolan hängde jag upp alla Bibelberättelser i fantasin hemma i markerna runt gården. Golgataplatsen, Getsemane, David & Goliat, Kristi Himmelsfärd, Josef och bröderna, Jakobs dröm och mycket mera. Alla minnen minns jag klockrent än idag.
Det tragiska under min barndom var, att jag fick inte ta hem lekkamrater. Som barn strövade jag i skog och mark. Jag visste om varje träd och buske i skogen. Av en bakplåt byggde jag en lastbil med tippflak, som sysselsatte mig i en liten grusgrop.
Om jag hade ägt denna gård, hade jag haft en skog som kanske mer liknat en parkanläggning. Jag hade med all säkerhet tagit vara på varje träd som lutat en aning. Jag hade röjt, arbetat och formligen bott i skogen. Tänk vad skönt ändå att ödet ville något annat.
Ladugården i Sköldseryd. Foto från en granplantering uppe vid riksväg 32.
Mamma hade ofta ”sommarbarn” och vi fick leka tillsammans. En dag låg jag på magen högst uppe på höbingen, inne i denna lagård. Min kompis kastade upp pappersflygplan till mig. Ett plan nådde inte upp och i min iver att få tag i det, tappade jag fästet och for jag sju- åtta meter handlöst, med huvudet före ned i trägolvet på logen. Det sägs att jag skrek så det hördes till Sunhultsbrunn, två km bort. Jag fick bara en Albyl av mamma och fick ligga en stund, trots att hela jag var gul och blå så stor jag var.
Birgittas föräldrahem i Norra Sunhult, två km norr om Sunhultsbrunn.
I denna mangårdsbyggnad som Birgitta växte upp i, fanns bara kallt rinnande vatten, vedspisar och kaminer. Huset har rustats upp på senare år, men omgivningen rustats ned. Hela gården är full av skrotbilar. Jag är glad att Birgittas mamma inte behöver se det hur det ser ut idag.
Kojan 300 meter norr om Birgittas föräldrahem.
Den 8 februari 1969 gifte vi oss, Birgitta och jag. Vi bosatte oss i denna stuga, kallad Kojan. Här fanns också bara kallt rinnande vatten inne. På senare år har stugan rustats upp, tilläggsisolerats samt fått en groventré på norra gaveln.
Vårt utedass 1968
Hit fick vi gå 75 meter för att göra både ”1:an & 2:an”. Inte det mest tilltalande precis.
