Matts Torebring

Vi gästade Jönköping 2 dagar, med början på årets första dag 2024. P.g.a. ishalka kunde vi inte gå på stan, utan valde ett göra en sightseeing med bilen. Jag ville åka och se om alla mina gamla kunder fanns kvar. Vi åkte från Jönköping centrum, ut genom Ljungarums ind. område, G:a flygfältet, Hovslätt, Norrahammar, Taberg, Månsarp och Bankeryd. Jag kunde berätta för Birgitta om många byggnader och vem som satt och jobbade där förr i tiden.

Under de sista 25 åren av 1900- talet, fanns det nog inte en gata utan jag kände till var den låg, i den då så trevliga staden Jönköping. Under senare år, är stan i mitt tycke helt sönder byggd. Förr kunde vi ta husbilen och köra Odengatan fram till Munksjön, parkera på stora parkeringsytor och ha nära in till Östra Storgatan och alla butiker. Idag kör man in i en betongvägg.

Jag minns när E 4:an gick genom Huskvarna, Rosenlund, Jönköping centrum, Kungsgatan och vidare söder ut. Samtliga gator finns kvar än idag, fast bebyggelsen och trafiken har exploderat sedan dess. Förr kunde man köra Solåsvägen i lugn och ro, idag är det en ren trafikhets där. Trafikmiljön har inte utvecklats samma takt som byggandet.

Vi kom körande från Norrahammar, vi körde en runda på Skogskyrkogården och sedan vidare ned mot Barnarpsgatans slut vid Skeppsbron och påfarten till E4 söder över. Vi körde genom en viadukt, inga skyltar om att hålla till vänster, så av rena (låga) farten körde vi rakt fram. Vi hann bara säga vad var detta? Vilken tur att vi inte skadade bilen eller fastnade. Nästa dag körde vi tillbaka för att försöka få en klarhet i det hela.

Vi upplevde det som, bor man jönköping, bör man åka buss och inget annat. På gata efter gata har bussarna egna filer och troligtvis företräde. Bussarna går i en enda skytteltrafik.

Vad som skrämmer mig är alla trafikhinder i form av stora upphöjningar i vägbanan. Förr fanns en skylt som varnade för gupp eller ojämn väg. Sådana skyltar verkar vara ett minne blott och vad spelar det för roll när de är ned snöade som i tisdags. Vår lilla bil skuttar till lite och det är bara lite obekvämt. När vi reser med husbussen är det värre. Vi har ett långt överhäng och bussen är relativt låg baktill. Vi har 2 stödhjul som skall skydda bilens bakparti. Vid ouppmärksammade vägbulor skadas dessa hjul, om bussen slår i med full kraft.

Vi kör mycket sällan inne i större städer med bussen. Detta märktes när vi besökte Jönköping, vi fick se en stad som har totalt har förvandlats på bara något 10- tal år. Byggandet måste slå alla rekord. Nu har vägbulorna dessutom vuxit upp som svampar ur jorden, oftast utan varningsmärke. Den ena skrivbordsprodukten värre än den andra.

Birgitta & jag enades om att koncentrera oss på minst 2 saker i fortsättningen. Hålla angivna hastighetsgränser, inte minst på alla 30- 40 km vägar, samt superkontroll över alla bulor i vägbanan. På en 50 km genomfarts sträcka i Toulouse, Frankrike, såg vi inte vägbulan. Garderoberna blev tomma på kläder, stödhjulen vek sig och vi trodde att bilen slogs sönder.