Matts Torebring

En resa med problem.

På våren 2004 monterade vi AC i bodelen i vår husbil, Bürstner T 625. Vi valde en AC av märket Waeco. Denna modell gick att köra med under färd på 12 volt och på så sätt kyla ner bodelen. Varje år när vi kommer till norra Italien och passerat Alperna är det inte ovanligt med över 40 graders värme. Vi tyckte att det skulle kännas skönt att skjuta till kyla från bodelen då det var på gränsen att AC i “cockpit” räckte till. I vår nya Kabe Travel Master upplever vi inte samma problem då den är mera ombonad.

Det var på midsommaraftons förmiddag. Vi var nära Göttingen i Tyskland. Det var dags att tanka och vi svände in på en Shell mack. När vi skulle fara vidare fanns inte gnutta ström kvar i batteriet. Det kom en bärgare till vår undsättning och drog oss ut en bra bit ut på landsbyggden. Vi trodde att han hade verkstad där och skulle hjälpa oss att laga felet. Han satte sig vid telefonen i en halvtimme långa samtal och pratade om ditt och datt medan klockan rullade timme efter timme för oss. Efter sex långa samtal hade han inte hittat nå´n verkstad som var beredd att hjälpa oss. Come again next week, perhaps we can help you.

Det sjunde samtalet till en Fiat verkstad i Göttingen, c:a 7 mil norröver, fick han lov om att vi skulle få hjälp. Efter att GPS´en fått adressen drog vi i väg. Klockan var halvfem midsommaraftons kväll när GPS´en sa “du har kommit fram, målet ligger på höger sida. ”Efter lite turer fram och tillbaka” så visade det sig att liften i verkstaden inte orkade lyfta bilen p g a tyngden. Verkstaden konstaterade att generatorn inte gav någon laddning till batteriet.

“You must stay here to seven á clock tomorrow. This man return to help you. The spareparts here in six o´clock in the morning.” Vi skulle ha ätit sill och färskpotatis i Nürnberg på eftermiddagen och sedan kört till gränsen till Österrike på kvällen. Nu stod vi på planen framför en verkstad i Göttingen och det var mer än 35 grader varmt ute. Vad gör man? Jo det fanns ett jättevaruhus bara ett stenkast bort och vi shoppade lite och firade sedan vår midsommarafton på parkeringen utanför verkstaden.

Midsommardagens morgon bar det iväg återigen långt ut på landsbygden och i en lummig grönska. Vi kom till en stor lastbilsverkstad där vår servicetekniker kunde arbeta på vår bil under ifrån via en “smörjgrop”. Runt halv tio på förmiddagen var vi rullning igen med en ny generator monterad.

Vi hade provtestat AC´n nå´n resa hemma och utan problem. Nu satt vi och körde på autobahn och hade kört i två timmar efter reparationen på morgonen. Plötsligt tystnade radion och fläkten gick inte heller, konstaterade jag. Det började bli varmt i bilen och jag skulle hissa ner sidorutorna. Då fanns det inte ström till detta heller. Samtidigt blev det helt stopp på autobahn. Under de närmaste 4 timmarna kom vi en enda mil framåt. Det var backar och motlut hela tiden och jag vågade inte släppa gasen utan fick hålla bilen med handbromsen. Trafiken stod nästan helt still och det var mer än 35 grader varmt ute. Damerna satt och kissade emellan bilarna medan herrarna stod vi vägrenen och uträttade sina behov.

Till slut kom vi fram till en olycksplats där det varit brand i en långtradare. Vi körde vidare och trodde i vår enfald att batteriet skulle laddas upp igen, men icke. Till slut rullade vi in på en Shellmack i Großenmore och bilen stannade så fort jag tog bort foten från gaspedalen. Jag gick fram till en av de Adac märkta gula stolparna och lyfte luren. En tysk röst pratade på. På min dåliga skolengelska förklarade jag vad som hänt. Efter en halv timme kommer en gul Adac bil och kör upp bredvid oss. Jag förklarade återigen på min skolengelska att jag bytt generator för några timmar sedan och visade kvitto från verkstaden på en kostnad av 600 €. Efter någon minut sa han “ It´s not á generator it´s á fusure” (säkring). En stor bred säkring vid batteriet var helt nedsmällt vilket medförde att en kabel var löst hängade i luften. Adac killen monterade en ny, för en kostnad av fem €, han fick tjugo € som lite dricks, och önskade oss lycklig resa till Italien och vinkade åt oss när han körde om oss senare på autobahn.

Vi kom fram till Rubicone, vårt sommarparadis, ett helt dygn försenade. När problemen kommer och dessutom en midsommarafton, tycker jag att man har rätt att känna sig lite bedrövad. När allting var över och vi var framme sa vi, “det här var ju riktigt spännande” nu vet vi att vi inte står handfallna om det händer nå´t igen.

Hemma i Sverige igen kontaktade vi verkstaden som monterat AC´n i bodelen då vi misstänkte att felet uppstått i samband med detta. Jag var med vid undersökningen av bilen och fick se och höra att verkstaden “glömt” att montera jordkabel till AC`n. Nu monterades en kabel lika grov som min lillfinger. När jag påtalade kostnaden för deras slarv möttes jag bara av att en säkring kan väl gå sönder, det är väl inget att bråka om.

Nu har vi gjort sju resor till Italien och vi har bokat in den 8:de till sommaren 2008 om vi får leva och ha hälsan. Visst är det roligt med lite utmaningar och att kunna lösa problemen om de skulle komma.

Lite bakgrund.

I början av 70 talet hyrde vi husvagn lite var vi fick tag i och som passade. År 1976 köpte vi vår första egna vagn. Det blev en Knaus 4 meters vagn. Vid ett tillfälle sov vi fyra vuxna och fyra barn i denna lilla vagn. Under åren som kom blev det ett par nya Hobby vagnar samt de två sista var Öggestorp. Den allra sista som vi hade var en Öggestorp President 630 och totalvikt 1600 kg. Denna vagn var oerhört tung och gick inte att rubba utan att alltid backa och köra rätt till sista cm.

I hela 26 år åkte vi till Löttorps Camping på Öland. Första gången, fångade av helsiders rubriker i Expressen om gruppen Samuelssons Camping. Vi kom att stortrivas i alla dessa år. Vi försökte nog att få med barnen till Norrland osv. Åk dit, så åker vi till Öland lät det då. Vi träffade vänner som vi fortfarande har kontakt med. Det blev plats 12 år efter år med trägolv i förtältet osv. Denna stora Öggestorp var inget nöje att dra runt. Den stod på plats 12 år efter år.

Vår första (hus)bil 1999.

I febr 1999 åkte vi till Östgöta Camping, Mantorp, en söndags eftermiddag. Hem åkte vi med ett köpekontrakt på en Bürstner 532 med sovalkov och dubbelgolv. Tidigt på våren kunde vi hämta husbilen i Mantorp. Det blev några småresor runt om i bygden. Vid midsommar hade vi resmålet klart, Nordkap, längst upp i Norge.

Första stoppet på resan blev i Vingåker där vi hälsade på våra vänner sedan Löttorpsåren, även han en gammal långtradarchufför. På kvällen stannade vi ganska sent i Björklinge hos ytterligare vänner sedan åren på Löttorp. Där blev vi mottagna med stora famnen och övernattade på deras garageinfart. Björklinge ligger alltid i minnet sedan långtradaråren då jag inne på ett bygge sent en kväll drog med mig 50 meter lång 380 v kabel hängande ut efter lasset när jag körde på E-4:an. Jag märkte det inte förrän jag kopplade släpet jag ställt utefter vägen. Naturligtvis vände jag åter till bygget där jag möttes av ett gäng byggjobbare som campade i sina husvagnar, “Var det du din rackare som gjorde oss strömlösa”?

Vi körde E-4:an upp till Kalix, där styrde vi mot Kiruna och Narvik efter att ha besökt den lokala marknaden.. Min trogne vän och följeslagare, min hund Brownie, var naturligtvis med på resan. Hon vägrade att lägga sig ned utan stod upp hela vägen ända upp till Kiruna. Då sa hon till husse “ jag orkar inte stå upp längre utan lägger mig ner nu”. Husse sa då till henne, “titta ut” då det var stopp på vägen pga renar som gick över vägen. “De får inte vara där, Husse, jag ska köra bort dem”, varpå hon höll på att nästan klösa oss, hon skulle ut. Vi hade tur och fick tillfälle att besöka marknaden i Jockmok.

Vi kom till Kiruna en sen regnig kväll och tog sikte på slalombacken. Där kan vi nog parkera och sova, tänkte vi. Vi körde t o m upp på “gruvberget” men såg bara regn och dimma. Vi parkerade vid foten av berget och sov gott. På morgonen efter gick Brownie och jag uppför berget och såg en härlig utsikt. Däruppe hittade vi en vilsen kvinna som undrade “hur långt är det till Finland?” Det tog tid att få henne med ner, och Birgitta undrade vart vi tagit vägen. Jag kallade på polis som sökt efter kvinnan hela natten. De hämtade henne i vår husbil. Nästa natt sov vi i Riksgränsen.

Vi stannade i Narvik på eftermiddagen och gick runt och tittade lite i hamnen och köpte färska räkor med oss. Nästa dag började resan upp till Nordkap, Nordkap 1358 km stod det på vägskylten. Fjord ut och fjord in, berg upp och berg ner och torkat renkött bjöds ut nästan varje km. Detta var nog det äckligaste jag smakat.

Efter ytterligare två dagars körning kom vi fram till vårt mål. Vi övernattade på parkeringen.
Vilken upplevelse att stå vid “världens ända” och se solen gå ner över Barens hav, dock inte helt ner utan “några meter över horisonten” vände den och gick upp igen. Klockan två på natten var det fullt solsken.

Det allra häftigaste på resan var nog att bänka sig i “Biografen” uthuggen i berget och med panorama ut mot Barens hav. Där visades en film på tre filmdukar samtidigt om fyra årstider på Nordkap. Att se renarna springa på den högra duken in i mittenduken och ut i den vänstra filmduken. Vilken upplevelse, eller att se flyg över Nordkap och som gick ner mot havet och där en ubåt tog vid och visade livet i havet, hela tiden på tre filmdukar.

Efter denna upplevelse styrde vi färden söder över igen och tillbaka i den stora häftiga då nybyggda tunneln ut till sista biten på Nordkap. När man kör in i tunneln går det häftigt utför och sedan kraftig uppförsbacke ut. Vi passerade vägskälet, Murmansk 400 km, och fortsatte ner mot Narvik. Efter två dagar har vi kommit åter.

Sedan går resan söder över i Norge genom oändligt många tunnlar, färjeförbindelser och obegränsat med fjordar vi rundar. Tyvärr hade vi nog lite brått och körde långa dagar utan att stanna. Vädret var inte helt på vår sida även om solen sken. På vår, totalt nästan 14 dagar i norr kunde vi inte fika ute en enda gång pga kyla. Vi hade under tio grader hela resan.

Sent omsider landade vi på västkusten där vi hade några dagar av sol och avkoppling.
Nu åtta år senare efter vår första långa husbilsresa och vi sitter vi vår varma “goa” Kabe,
har vi hunnit med att avverka en Bürstner till, en T 625 Harmony. Vi följer utvecklingen på marknaden med största intresse.

Vi kom till husbilsmässan i Jönköping för tre år sedan och var nyfikna på ett konkurrerande märke som säljer mycket. Vi frågade hur mycket isolering är det i vagnen? “Det behöver du inte tänka på” sa säljaren. Jag vill veta i alla fall, sa jag. “Glöm det”, sa säljaren. En tredje fråga och samma dumma svar. Detta gjorde att jag samlade på mig “tjugo cm” broschyrer och började jämföra tekniska data hos olika märken.

Efter åtta till tio timmar hade jag bara Kabe Travelmaster WL kvar. Denna vagn njuter vi livet i idag. När vi kör i regn och oväder är det tyst, inget brus av vatten som i de förra vagnarna vi haft. När vi stänger dörren på en rastplats är det tyst. När det är kallt är det varmt inne. När det är stekhett ute klarar AC´n i bodelen och “cockpit” av detta.

Vi tycker synd om er alla som släpar och drar på era husvagnar. Men ok, allt har sin tid, när barnen var små är det inte självklart att det gått bra med husbilen.

Matts & Birgitta Torebring
Kabe Travel Master.

Lite bakgrund.

I början av 70 talet hyrde vi husvagn lite var vi fick tag i och som passade. År 1976 köpte vi vår första egna vagn. Det blev en Knaus 4 meters vagn. Vid ett tillfälle sov vi fyra vuxna och fyra barn i denna lilla vagn. Under åren som kom blev det ett par nya Hobby vagnar samt de två sista var Öggestorp. Den allra sista som vi hade var en Öggestorp President 630 och totalvikt 1600 kg. Denna vagn var oerhört tung och gick inte att rubba utan att alltid backa och köra rätt till sista cm.

I hela 26 år åkte vi till Löttorps Camping på Öland. Första gången, fångade av helsiders rubriker i Expressen om gruppen Samuelssons Camping. Vi kom att stortrivas i alla dessa år. Vi försökte nog att få med barnen till Norrland osv. Åk dit, så åker vi till Öland lät det då. Vi träffade vänner som vi fortfarande har kontakt med. Det blev plats 12 år efter år med trägolv i förtältet osv. Denna stora Öggestorp var inget nöje att dra runt. Den stod på plats 12 år efter år.

I febr 1999 åkte vi till Östgöta Camping, Mantorp, en söndags eftermiddag. Hem åkte vi med ett köpekontrakt på en Bürstner 532 med sovalkov och dubbelgolv. Tidigt på våren kunde vi hämta husbilen i Mantorp. Det blev några småresor runt om i bygden. Vid midsommar hade vi resmålet klart, Nordkap, längst upp i Norge.

Första stoppet på resan blev i Vingåker där vi hälsade på våra vänner sedan Löttorpsåren, även han en gammal långtradarchufför. På kvällen stannade vi ganska sent i Björklinge hos ytterligare vänner sedan åren på Löttorp. Där blev vi mottagna med stora famnen och övernattade på deras garageinfart. Björklinge ligger alltid i minnet sedan långtradaråren då jag inne på ett bygge sent en kväll drog med mig 50 meter lång 380 v kabel hängande ut efter lasset när jag körde på E-4:an. Jag märkte det inte förrän jag kopplade släpet jag ställt utefter vägen. Naturligtvis vände jag åter till bygget där jag möttes av ett gäng byggjobbare som campade i sina husvagnar, “Var det du din rackare som gjorde oss strömlösa”?

Vi körde E-4:an upp till Kalix, där styrde vi mot Kiruna och Narvik efter att ha besökt den lokala marknaden.. Min trogne vän och följeslagare, min hund Brownie, var naturligtvis med på resan. Hon vägrade att lägga sig ned utan stod upp hela vägen ända upp till Kiruna. Då sa hon till husse “ jag orkar inte stå upp längre utan lägger mig ner nu”. Husse sa då till henne, “titta ut” då det var stopp på vägen pga renar som gick över vägen. “De får inte vara där, Husse, jag ska köra bort dem”, varpå hon höll på att nästan klösa oss, hon skulle ut. Vi hade tur och fick tillfälle att besöka marknaden i Jockmok.

Vi kom till Kiruna en sen regnig kväll och tog sikte på slalombacken. Där kan vi nog parkera och sova, tänkte vi. Vi körde t o m upp på “gruvberget” men såg bara regn och dimma. Vi parkerade vid foten av berget och sov gott. På morgonen efter gick Brownie och jag uppför berget och såg en härlig utsikt. Däruppe hittade vi en vilsen kvinna som undrade “hur långt är det till Finland?” Det tog tid att få henne med ner, och Birgitta undrade vart vi tagit vägen. Jag kallade på polis som sökt efter kvinnan hela natten. De hämtade henne i vår husbil. Nästa natt sov vi i Riksgränsen.

Vi stannade i Narvik på eftermiddagen och gick runt och tittade lite i hamnen och köpte färska räkor med oss. Nästa dag började resan upp till Nordkap, Nordkap 1358 km stod det på vägskylten. Fjord ut och fjord in, berg upp och berg ner och torkat renkött bjöds ut nästan varje km. Detta var nog det äckligaste jag smakat.

Efter ytterligare två dagars körning kom vi fram till vårt mål. Vi övernattade på parkeringen.
Vilken upplevelse att stå vid “världens ända” och se solen gå ner över Barens hav, dock inte helt ner utan “några meter över horisonten” vände den och gick upp igen. Klockan två på natten var det fullt solsken.

Det allra häftigaste på resan var nog att bänka sig i “Biografen” uthuggen i berget och med panorama ut mot Barens hav. Där visades en film på tre filmdukar samtidigt om fyra årstider på Nordkap. Att se renarna springa på den högra duken in i mittenduken och ut i den vänstra filmduken. Vilken upplevelse, eller att se flyg över Nordkap och som gick ner mot havet och där en ubåt tog vid och visade livet i havet, hela tiden på tre filmdukar.

Efter denna upplevelse styrde vi färden söder över igen och tillbaka i den stora häftiga då nybyggda tunneln ut till sista biten på Nordkap. När man kör in i tunneln går det häftigt utför och sedan kraftig uppförsbacke ut. Vi passerade vägskälet, Murmansk 400 km, och fortsatte ner mot Narvik. Efter två dagar har vi kommit åter.

Sedan går resan söder över i Norge genom oändligt många tunnlar, färjeförbindelser och obegränsat med fjordar vi rundar. Tyvärr hade vi nog lite brått och körde långa dagar utan att stanna. Vädret var inte helt på vår sida även om solen sken. På vår, totalt nästan 14 dagar i norr kunde vi inte fika ute en enda gång pga kyla. Vi hade under tio grader hela resan.

Sent omsider landade vi på västkusten där vi hade några dagar av sol och avkoppling.
Nu åtta år senare efter vår första långa husbilsresa och vi sitter vi vår varma “goa” Kabe,
har vi hunnit med att avverka en Bürstner till, en T 625 Harmony. Vi följer utvecklingen på marknaden med största intresse.

Vi kom till husbilsmässan i Jönköping för tre år sedan och var nyfikna på ett konkurrerande märke som säljer mycket. Vi frågade hur mycket isolering är det i vagnen? “Det behöver du inte tänka på” sa säljaren. Jag vill veta i alla fall, sa jag. “Glöm det”, sa säljaren. En tredje fråga och samma dumma svar. Detta gjorde att jag samlade på mig “tjugo cm” broschyrer och började jämföra tekniska data hos olika märken.

Efter åtta till tio timmar hade jag bara Kabe Travelmaster WL kvar. Denna vagn njuter vi livet i idag. När vi kör i regn och oväder är det tyst, inget brus av vatten som i de förra vagnarna vi haft. När vi stänger dörren på en rastplats är det tyst. När det är kallt är det varmt inne. När det är stekhett ute klarar AC´n i bodelen och “cockpit” av detta.

Vi tycker synd om er alla som släpar och drar på era husvagnar. Men ok, allt har sin tid, när barnen var små är det inte självklart att det gått bra med husbilen.

Matts & Birgitta Torebring
Kabe Travel Master.