Matts Torebring

Här är Camping Cabopinos Restaurang. Sällan har jag sett en restaurang, där folk bara strömmar in hela tiden. Två restaurangvärdar hade fullt jobb hela tiden, med att placera gäster vid de massor av bord som var uppdukade. Hur många kypare som jobbade runt borden gick inte att räkna till. De flesta gästerna kom utifrån och var ovanligt välklädda.

Välj ut den fisk du önskar, eller som vi gjorde, valde ett halvt kg entrecote.

Här väntar Birgitta på vår beställning. Vi var nog först med att beställa in mat denna söndagskväll.

Så kom vår stora portion med kött…. Visst är de snygga de flesta spanjorer, mörka i håret och välklädda.

Det här kommer att smaka gott, det ser jag redan nu…. kanske skulle vi valt lite mera welldone…

Vi blev så mätta och det smakade så gott. Den höga standarden på campingens restaurang satte sin prägel på hela vår vistelse här i Marbella. Det var verkligen trevligt att stanna till här.

Vi körde stora autovista AP-7 och tog avtagsvägen ned mot Medelhavet och vår Camping Cabopino. Efter lite kors och tvärs i ett mindre samhälle kom vi ut på en ny autovista. Efter tre- fyra km avfart till höger. I rondellen tog våra GPS stopp. ”Du har nått ditt mål på höger sida”. Vi såg ingen camping utan rullade vidare några hundra meter till nästa rondell och då såg vi husbilar och campingvagnar mellan träden och kunde vända tillbaka. Detta kort visar infarten till vår camping och kortet är taget från en bro över motorvägen.

Nu har jag vridit kameran ett kvarts varv och då ser det ut så här.

Nu har jag gjort helt om, vänt mig mot havet och då ser det ut så här från samma plats. Jag har sett åtskilliga sommarstugor hemma i Småland som har en allmän väg mellan sommarstugan och vattnet. Men jag har nog aldrig sett någon som har en motorväg mellan huset och stranden.

Vi gick ned till stranden. Stundtals var det alldeles grått i luften av sandstorm. Uppe hos oss på campingen är det hur lugnt som helst.

Vi hoppar över badet idag och går hem och sätter på lite kaffe istället.

Vi ser så otroligt mycket blommor och planteringar när vi kör bil. När man går ett par hundra meter ser man tusen gånger mera. Här är en Hibiskus en meter hög utanför receptionen.

Detta är en Palmlilja, lärde Christer på jobbet mig förra året. Den blommar bara vart tionde år. Här står den i en dikesren.

Här en jättestor buske översållad med små blommor. Blomklasarna sitter alldeles tätt i alla möjliga färger.

Idag lämnade vi Almera och styrde ned mot Marbella. Vilken vidunderlig väg, vilka vyer och vad vackert. Birgitta har knäppt bilderna när jag kört. Bildkvalité och skärpa är inte så lätt i 100 km fart samt smutsig vindruta.

Inga betalvägar idag, bara helt underbara vägar att köra i ett säreget landskap.

Ta så mycket kort du kan, det är så vackert…

Ännu mera vackra vägavsnitt…

Det går inte att beskriva helt enkelt hur vackert det är. Kanske skulle jag haft ett vidvinkelobjektiv på kameran för att få med Medelhavet på de flesta av bilderna.

Så tog autavista slut en sträcka på åtta – tio mil. Ibland kändes det lite svettigt att köra.

Himmel och hav flyter samman borta i horisonten. De vita husen överallt känns som vore jag i Grekland.

När autovista tog slut, rullar vi igenom gatorna i många små samhällen

Visst är det vackert med alla vita hus mot det blå Medelhavet.

Vackert vart man än kommer.

Nu känns det som att vi hittat rätt och bor på Camping Cabopino  utanför Marbella. Wifi på alla platser, en fantastisk restaurang, otroligt god Take Away pizza, den får nummer två i år, efter Sveriges bästa pizza i Kivik.

Solen har gått ned bakom oss på Camping Amafora, vi har packat och iPhone skall väcka oss klockan sju nästa morgon.

Målet för resan är San Jose, ett par mil norr om Almeria. Förhållandevis måttligt med trafik och underbara vägar.

Här åker vi ett par mil från Lorca utanför staden Murcia. Det var här jordbävningen var i maj månad och 17 personer omkom. Vi märkte inte ett spår av detta.

Tänk om det skulle bli en ny jordbävning när man kör inne i tunneln?

Helt fantastiskt bra vägar hittills.

Ett fantastiskt landskap och fantastiska vägbyggen.

Överallt där vi drar fram växer samma blommor som på stranden i Rubicone. Dessa verkar klara vilken torka som helst och blommar omåttligt vackert. Christer hemma på jobbet kanske har ett namn på dem?

Nu har vi lämnat autovista och är på väg ut mot San Jose. Tidigare reste vi i apelsinernas land. Nu gäller det att odla tomater, tror jag i alla fall. Vi passerade ett åkeri med 50- talet parkerade lastbilar, och alla hade en tomat på sidan. Mil efter mil, så långt ögat når, är det täckt av växthus i plast.

Vi färdas nu genom en öken känns det som,  när nästa Camping Los Escullos, San Jose, dyker upp, omgiven av höga berg och inte ett grönt strå så långt ögat når.

Här har alla platser nättak till skydd mot värmen. Platserna är inte stora, men vi får plats när vi står på diagonalen. Mest långliggare som ”burat in sig” här.

När vi går ned till havet ser vi bara kaktusar. Detta är de största jag sett i Europa.

Kaktusar och åter kaktusar.

Ännu mera kaktusar och i alla former.

Berget ligger alldeles i anslutning till campingen. Idag lördag morgon for vi härifrån. Allt såg bra ut på internet, men så kom två bussar med ungdomar på ”kollo” och skulle bo och äta på campingen. Sedan var det inte skönt längre. Smutsig restaurang, inte en tyst minut, ytterst dålig butik, flugor i tusen tal, och det värsta av allt, ett hopplöst internet. Jag satt med första bilden i detta inlägg i 3-4 timmar, varefter jag sa till Birgitta, ”Vi åker här ifrån i morgon bitti”,  och så blev det. Nu har vi parkerat ett en och en halv mil norr om Marbella. Jag återkommer senare om detta.

PS. När vi kört en bit från denna camping står ett medelålders par vid vägkanten och tittar på oss när vi rullar förbi. I handen håller de var sin flugsmällare, för att hålla flugorna på avstånd.

Vi har haft det så fantastiskt skönt här en vecka på Camping Almafra Alfaz Benidorm. Det har varit runt + 30 grader dygnet runt. På fredag morgon drar vi vidare söder över och planerar sedan för färden norr ut och hemåt igen. Följ oss gärna på kartan. För oss blir det spännande om planeringen håller.

På webben står att Camping Almafra har en Supermarket. Det enda som finns i verkligheten är denna. En (mat)automat! Jag hoppas att denna är det sista jag ser av detta slaget. Varorna som fanns att välja på var verkligen mini, mini.

Vi gjorde i alla fall ett köp för att testa om det överhuvudtaget fungerade.

Visst fick vi vår påse godis.

Vi måste handla mat idag, sa Birgitta, då går vi sa jag, det är bara en halvmil tur och retur, vi behöver motion. Klart vi Hondar, sa Birgitta och så blev det. Här är vi hemma igen med säkert 25- 30 kg på ryggen. (Det går åt mycket dryck när det är 30 grader dygnet runt). Det var ju busenkelt med ryggsäck och när man vet vart man ska.

På vår resa in till Benidorm igår hade sett skyltar till Playa Levante. Där skall vara fin sandstrand, säger de spanjorer vi pratat med.  Benidorm är en liten prick på kartan, inte kunde vi drömma om att det var en storstad, eller rättare sagt en stor hotellstad.

Havet skymtar fram emellan husen. Vi tog en omväg med Hondan för att komma ikring husen. Vart man åker är bara ett myller av trafik, hus och affärer. Gode värld, som Niklas brukar säga hemma, få en plats här vid havet är nog bara en dröm efter klockan sex på morgonen.

Å så är vi hemma igen på vår underbart tysta, sköna, lugna, femstjärniga Camping Almafra. Här odlar våra grannar bland annat kaktusar i c:a 55 krukor och urnor. Vi körde förbi massor av risiga campingar närmare havet. Vi är så otroligt glada över att få bo på denna lugna plats.

Hittills har det varit begränsat med Honda körning. Trafiken är tät och alla kör fort. I afton tog vi oss för att köra in till Benidorm centrum. Stan som vi bor vid heter Alfaz ligger en halvmil norr om Benidorm. Delvis motorväg, delvis vägarbeten, flera rondeller och broar att passera.

Här är stora infarten till Benidorm centrum.

Jag räknade våningarna med lägenheter på vänstra sidan av gatan och de är på 20 våningar som mest. Här vill jag absolut inte bo, inte ens på vintern.

Vi tog ett gemensamt beslut, vi försöker hitta hem igen. Vi hade ingen GPS med oss och vad hjälper en karta i fickan när det inte står på husen vad gatorna heter. Vi vågade helt enkelt inte att gå för långt bort från Hondan heller, med risk att inte hitta tillbaka. Vi hittade raka spåret hem, men kommer att undvika denna täta trafik på mc. När jag körde långtrad var man ”King off the road”, men inte som turist från Sverige på en liten Honda Innova 125 cc i Spanien.

Vi hittade Restaurang Ta Casa i utkanten av stan, som vi tyckte såg skön ut i den varma sommarkvällen. Vi kom dit redan vid sex tiden, allt var stängt men borden stod dukade ute i utedelen. Vi gick runt en timma på stan och förstod snart att de flesta bättre ställen har stängt mellan klockan 16 &  19. Vi var tillbaka precis som de låste upp dörrarna klockan 19.

Vi förstod genast när vi fick in förrätten att vi kommer att bli mätta. En jättestor avocado delad på mitten och fyllda med räkor samt en stor korg med gott bröd.

Med blixtens hastighet skar servitören upp köttet, Chateau-Briand, (en del av oxfilén) vid bordet.

Till denna stora portion fick vi in en stor skål pommes och två mindre skålar med olika såser. Gissa om vi var mätta? Funderar fortfarande på den trespråkiga menyn… det stod bland annat ”Feskerätter”, ”Kötterätter”, ”Desserter”, det kändes som en kombination av svenska, norska och danska….

Vi har i stort sett 30 grader varmt dygnet runt. Denna termometer tror jag dock ljuger lite även om den var placerad i skuggan, klockan är 19. på kvällen.
Igår kväll tänkte vi ”Honda” ut till havet. Efter 20 minuter vände vi hem igen, eftersom det var så vansinnigt mycket trafik. Vi tar inga onödiga risker när vi är så långt borta. Poolen 100 meter bort var riktigt skön, tyckte Birgitta.

En lite annorlunda duschning, men den var skön den också.

Tre- fyra meter från poolkanten står ett olivträd. Känns som det stått där sedan medeltiden. Det är det äldsta och grövsta olivträd jag varit nära.