Idag gick jag och köpte ett längdåkningspaket.
Sist jag stod på ett par längdåkningsskidor var för 25 år sedan, uppe i Sälenfjällen. Jag gav mig i väg på en drygt mils lång runda. I en nedförsbacke inne i en skogsdunge körde jag omkull och bröt av ena skidan. Envis som jag alltid varit, körde jag nästan en mil på en och en halv skida. Nästa dag köpte jag ett par ”vallningsfria” skidor. Dessa var rena skräpet. Jag skulle köra en mildvädersdag här hemma, med dessa skidor. Som många av er vet, bor vi granne med storskogen. Det gick bra för mig, med de ”vallningsfria” skidorna så länge jag åkte i vår skog, upp till där alla skidspår som finns. I skogen fanns en massa trädrötter, som skrapade rent under skidorna. Så kom jag ut på öppen mark före där skidspåren börjar. Då var det två gröna spår efter mig och all kramsnö satt under skidorna. Jag tog av dem och gick och skänkte dem, till en Second Hand Butik.
Jag trotsar alla väder för att ta mig runt på ”Blå Femman”. Vintertid och en massa snö, är det bara jag, av alla som bor i Aneby, som går där och ingen åker skidor där heller. Varför gå och pulsa i snön, det är nog REA på skidor nu i slutsässongen. Sagt och gjort, jag åkte och köpte ett helt längåkningspaket. Nu bar det sig inte bättre än att det var massor av folk uppe vid den nybyggda Aneby SOK stugan, där alla spår börjar. Detta för att det var skidtävlingar för de yngre åldrarna. Jag måste få testa Blå Femman, med skidor, tänkte jag. Om jag kör den baklänges, så slipper hela Aneby se mig, när jag skall träna på längdåkningsskidor.
Det är bara det, att de riktigt branta backarna, är i slutet av Femman. Nu kom jag till dom det första på min skidtur. Jag försökte kryssa mig nedför, jag försökte ta tag i granbuskar för att bromsa farten, när jag tycke det gick för fort, kvistar, stubbar och buskar gjorde att jag naturligtvis körde omkull flera gånger. Sedan skulle jag upp för ett antal branta backar också. Det ser så enkelt ut när de åker skidor på TV, men vad jag fick slita, jag var helt slut. Detta var mycket jobbigare än att jogga Femman runt.
I en av de sista branta backarna uppför, gick den ena skidstaven av. Glasfiberstavar är inget för en före detta skogsarbetare. Hoppas det finns lättmetallstavar. När jag så glider in i ”målhanget”, står självaste skidgeneralen för Aneby SOK, Göran Karlsson, där. Jag berättar för honom att jag kört Blå Femman. Det finns inga möjligheter att du gjort det, den är ju inte spårad, säger Göran. Varför åkte du inte de spårade banorna, sa Göran. Nej, sa jag, det är ingen sport och jag ville inte visa upp mig för Anebyborna, så här första gången efter 25 års frånvaro i skidspåren.
När jag gjorde lumpen på Ing 2, 1969, hade vi en hel del skidåkning. Då bekom det inte mig ett dugg, medan andra som aldrig åkt och saknade kondition, bara kastade sig på marken vid målgång mer eller mindre livlösa. På den tiden var jag skogsarbetare och orkade nästan hur mycket som helst. Idag blev jag minst sagt förvånad över, att det kostade på som det gjorde. Lite ont i knäna och baken efter alla vurpor i branterna.
Jag började åka slalomskidor när jag fyllde 40. Där har jag varit orädd av mig. Det är bara Chocken i Idre som jag inte åkt av de brantaste backarna i Norden. Detta på grund av ren isgata när jag var där för några få år sedan. Chocken har en lutning på 47 grader.
Bobilen ja, den skulle kommit denna veckan, men så blev det inte. Ny tid är satt till den 28 februari. Jag har fått löfte om att få hämta den i Tenhult. Erfarenheten säger mig att transporter på bilar är inte riskfritt, därför har jag bett om att få hämta den, när den rullar av bandet i Tenhult. När jag tittar på yr.no, ser det inte ut som vintern är slut på länge än. Det blir nog mer tid för skidåkning i vinter.
Matts Torebring 
