Ni som följer Birgitta & mig i ur och skur, vet redan att bilen började låta förfärligt illa, efter bara två km i torsdags kväll förra veckan. Ratten hoppade, det slet och drog i bilen höger fram. Vi vände hem igen, men då var det tyst, till dessa att vi kom till rondellen i Aneby. Då dunkade det och slog igen.
Vi bestämde oss för att köra till Motala, för som vi sa, det är ju rakt fram och då gick det bra. Vi tankade i Tranås, dunk, dunk, knack, knack, samma sak när vi svängde in på ställplatsen i Motala. Vi kom hem och samma oväsen i varje sväng.
Idag körde jag vår kära husbil till Fiat verkstaden i Tenhult. En mil kvar började det låta riktigt illa. Jag rullade på sakta i det hala väglaget. När jag svänger in på verkstaden i Tenhult, låter det ännu värre.
Enda parkeringen var framför en dörr. Jag kör fram och står en och en halv meter utanför dörren. Jag lägger i backen för att räta upp bilen lite. Då hör jag bara att drivaxeln snurrar i tomma luften och bilen rör sig inte en enda millimeter. På marken vid höger framhjul ligger lagerkulorna på marken. Verkstadsägaren kom ut och sa: ”Något liknande har jag aldrig varit med om”.
Jag vet att ”The Lord is my Shepherd”, så var det denna gången och många, många andra gånger. Så egentligen var det inte så konstigt för mig, att det slutade nästan för bra. Så skönt att slippa bärgningsbil.






















