Ny text på sidopartiet fram,
Kanske kommer de att fråga i Jokkmokk nästa vecka, vad jag menar med ”Green meadows”. Där uppe kanske de skulle valt ”White meadows” i stället. Även bakpartiet har fått ett nytt utseende, mera i stil med banner på hemsidan samt texten ovan. Det återkommer jag till en annan kväll. Det blev inget bra foto i ihållande snöfall och mörker. Fortsättning följer… Nu kan ingen säga om oss att vi gömmer oss, nu vet alla var vi finns.
Birgitta står på grunden till Vallstorps Kapell, 2 km söder om Sunhultsbrunn.
Här i Vallstorps Kapell såg Birgitta och jag varandra, för allra första gången i början på 50- talet. Jag var fem- sex år år och Birgitta tre- fyra år. Nu står Birgitta här på grunden till Vallstorps Kapell, drygt sextio år senare.
Fakta från boken Sveriges Bebyggelse på 1950- talet
I boken Sveriges Bebyggelse från början – mitten av 50- talet, hittade jag foto och dessa fantastiska fakta. I dag finns bara stengrunden kvar och en liten rostfri skylt med texten: Baptistkapell, Marbäcks Hembygdsförening.
Här gick Birgitta och jag i söndagsskola och juniorerna. Jag hade bara några hundra meter hit och Birgitta hade tre km.
1962 flyttade församlingen till den nybyggda Betaniakyrkan i Sunhultsbrunn. Idag är den fastigheten ombyggd till bostäder. På trappan till den kyrkan ”stötte” Birgitta på mig tre år senare. Sedan den dagen har vi hållit ihop i vått & torrt.
Sköldseryd Marbäck, 2 km meter söder om Sunhultsbrunn, vid sjön Sölgen.
Nästan varje dag, innan jag somnar, kan jag drömma om Sköldseryd i Marbäck. Jag bodde här med mina syskon från 1952 till 1958. Pappa, som var arrendator, erbjöds att köpa gården på 50 hektar för 52 000:-. Svaret han fick på ”Jordbrukskassan” i Tranås var: ”Hur ska du kunna betala tillbaka det”. Jag har aldrig kunnat förlåta pappa, för att han nöjde sig med det svaret. Jag har drömt om i alla dessa år, att få äga denna gård, fast absolut inte nu längre.
I söndagsskolan hängde jag upp alla Bibelberättelser i fantasin hemma i markerna runt gården. Golgataplatsen, Getsemane, David & Goliat, Kristi Himmelsfärd, Josef och bröderna, Jakobs dröm och mycket mera. Alla minnen minns jag klockrent än idag.
Det tragiska under min barndom var, att jag fick inte ta hem lekkamrater. Som barn strövade jag i skog och mark. Jag visste om varje träd och buske i skogen. Av en bakplåt byggde jag en lastbil med tippflak, som sysselsatte mig i en liten grusgrop.
Om jag hade ägt denna gård, hade jag haft en skog som kanske mer liknat en parkanläggning. Jag hade med all säkerhet tagit vara på varje träd som lutat en aning. Jag hade röjt, arbetat och formligen bott i skogen. Tänk vad skönt ändå att ödet ville något annat.
Ladugården i Sköldseryd. Foto från en granplantering uppe vid riksväg 32.
Mamma hade ofta ”sommarbarn” och vi fick leka tillsammans. En dag låg jag på magen högst uppe på höbingen, inne i denna lagård. Min kompis kastade upp pappersflygplan till mig. Ett plan nådde inte upp och i min iver att få tag i det, tappade jag fästet och for jag sju- åtta meter handlöst, med huvudet före ned i trägolvet på logen. Det sägs att jag skrek så det hördes till Sunhultsbrunn, två km bort. Jag fick bara en Albyl av mamma och fick ligga en stund, trots att hela jag var gul och blå så stor jag var.
Birgittas föräldrahem i Norra Sunhult, två km norr om Sunhultsbrunn.
I denna mangårdsbyggnad som Birgitta växte upp i, fanns bara kallt rinnande vatten, vedspisar och kaminer. Huset har rustats upp på senare år, men omgivningen rustats ned. Hela gården är full av skrotbilar. Jag är glad att Birgittas mamma inte behöver se det hur det ser ut idag.
Kojan 300 meter norr om Birgittas föräldrahem.
Den 8 februari 1969 gifte vi oss, Birgitta och jag. Vi bosatte oss i denna stuga, kallad Kojan. Här fanns också bara kallt rinnande vatten inne. På senare år har stugan rustats upp, tilläggsisolerats samt fått en groventré på norra gaveln.
Vårt utedass 1968
Hit fick vi gå 75 meter för att göra både ”1:an & 2:an”. Inte det mest tilltalande precis.
Vi Kabeägare är stolta över våra Bobilar,
Märkesregistreringen av nya fordon, har alltid varit och är, det första jag letar efter, i de olika Bobilstidningarna när de kommer. Idag var det riktigt roligt att se och läsa om framgångarna, för vårt småländska Kabe, som ökar mest av alla märken. Roligt att se att så många vill ha en riktig året runtbil. Det lönar sig att göra ett klokt köp från början. Grattis Kabe till de stora framgångarna.
Länge sedan mjöllkbilen kom.
Som tio- 12 åring hade jag mjölkningen av pappas cirka 14 kossor varannan söndag. Åskilliga är de gånger jag lyft upp mjölksåarna på mjölkbordet som ovan. För att inte glömma bort rötterna, har jag själv detta mjölkbord, i tomtgränden mot en stig i skogen. Jag vet vad pappa kämpade, med ekonomin och mjölkpriset, som då kunde vara under en krona. Arlas vd sa härom dagen, att Arla kan inte höja priset på mjölk, för då köper inte kunderna produkten. Själv har jag sett vattenflaskor, med literpris på över 40:- per liter. Många köper utan att bry sig, men avstår mjölken, som jag tycker är så god och kan dricka litervis. Jag lider med böndernas situation idag.
Nedan en artikel från nätet…
För att undvika att mjölkbönder slås ut är flera handlare på väg att höja priset en krona per liter mjölk som ska gå oavkortat till bönderna. Livsmedelshandlaren Lars Ocklind i Åre har redan höjt mjölkpriset.
– Det måste vara något fel när ingen reagerar på att man betalar hur mycket som helst för vatten på flaska. Det köper folk helt vilt och glatt och betalar dubbelt så mycket som man gör för en halv liter mjölk. Då har vi sagt att självklart ska vi behålla den här kronan på mjölken. Det sitter information om att vill man vara med och stödja mjölkbönderna i Jämtland då köper man enliters, för det är bara på enliters vi har det, säger handlaren Lars Ocklind.
Efter prishöjningen har försäljningen av mjölk stadigt gått upp i Lars Ocklinds butik, och i mjölkkrisens spår är fler handlare på väg att följa efter, bland annat i Örebro och i Norrtälje. Några som driver på för att mjölkpriset ska höjas är Centerpartiet, som genom lokala företrädare nu bjuder in till samtal mellan handlare, mjölkbönder och mjölkföretag över hela landet. Riksdagsledamoten Eskil Erlandsson kommer hålla i möten i bland annat Kalmar.
– Tanken är att de handlare som så vill höjer priset med en krona som går direkt till Sveriges bönder för att de ska kunna fortsätta producera mjölk och mejeriprodukter som vi vill ha i våra kylskåp och våra matbord. En frivillig uppgörelse som innebär att produktionen kan fortsätta och kanske till och med utvecklas vilket ju ger jobb och utveckling i alla delar av landet dessutom, säger Eskil Erlandsson.
Minskad efterfråga på mjölk i världen och EU-sanktionerna mot Ryssland har lett till fallande priser, och många mjölkbönder hotas att slås ut enligt branschorganisationen LRF. En prishöjning i handeln kan vara en del av lösningen enligt landsbygdsminister Sven-Erik Buchts stab, som tagit initiativ till möten med handeln, men också banker och producenter för att gemensamt försöka lösa krisen.
Idag kom 30 kg prover på påskägg.
Idag kom en säljare med 30 kg prover på påskägg, ägg som vi inte haft tillgång till tidigare. Alltsammans bara ”ägg” i alla former. Det är inte enkelt att kalkylera fram pack- & produktkostnad och samtidigt vara slagkraftig på priset. Många var riktigt goda, andra alldeles för söta, så de sötaste kommer inte med. Så nu vet ni jag vad jag gör resten av veckan.
Så här blir det färdiga resultatet
Förra året packade vi 35 000 påskägg. Det blir ett svårslaget rekord tror jag. En enda kund köpte 25 000 styck. Det gäller att packa med den bästa kvalitén så kunderna kommer tillbaka. Förra året köpte jag privat ett 1/2 kg påskägg på Dollarstore, Eksjö, bara för att de såg trevliga ut. Jag ville provsmaka på vägen hem i bilen, men fick nästan stanna och kräkas. Dessa ägg stod sedan i lunchrummet på jobbet i fyra hela veckor, innan någon tog sista ägget. Sådant skräp jobbar vi inte med. Glad Påsk
Tidningen Fri Köpenskap 16 januari 2015.
Inte så mycket, men det gäller att ta vara på varje sekund som ges. Hoppas vi möts snart på vägarna.
Så här ljust var det klockan 7.30 idag.
Igår kortade jag ned tiden på våra tolv timerar inne med hela två timmar. En timma på kvällen och en timma på morgonen. När det är som mörkast i november, har alla fönsterlampor tänts klockan 15. Nu tänds de klockan 16.
En liten stund senare kom solen upp.
Nu släcker de klockan åtta på morgon, i stället för klockan nio. Redan två timmar ljusare, på mitt sätt att räkna, visst är det sköööönt.
Provmonterat nya skyltarna.
Nu sker ett skylt- & namnbyte på vår kära Bobil. De förra skyltarna är fastskruvade och det stör mitt öga. Jag skall nya beställa skylthållare i veckan. Men en provisorisk test med nya skyltarna, fick det bli ändå.
Detta blir vår reseslogan (Texten fotomontage)
Allt grundar sig på tankarna kring ”Husbilspsalmen” Ps. 23. Jag har i mitt liv upplevt så svåra stunder, att sängen varit en plåga på natten, men jag har aldrig känt mig övergiven eller utlämnad. Jag vet att The Lord is my Shepherd. Nu lever vi lyxliv i vår fina Kabe. Vi får vila på gröna ängar och finna ro vid stilla vatten.
Vem vet nu kanske jag får en hel lång rad husbilar efter mig, alla kanske vill följa Herden?
Dagens Industri 14 januari
Klicka upp och läs ett trevligt reportage från Dagens Industri, om Bossings i Linköping, som husbilsåkare och entreprenör.
Dagens Industri 14 januari.
Visst sitter handbromsen i vägen när man skall snurra på förarstolen. Så är det alltid för mig i alla fall. Dessutom tror jag inte denna låser bromsskivorna, utan låser drivningen. Själv vill jag inte ha handbromsen åtdragen när jag står parkerad, om det går att undvika. Detta måste jag ta reda på. Kanske någon av er bloggvänner som redan monterat detta? Hör av er om era erfarenheter.
Vår kära Kabe på sjukhuset.
Ni som följer Birgitta & mig i ur och skur, vet redan att bilen började låta förfärligt illa, efter bara två km i torsdags kväll förra veckan. Ratten hoppade, det slet och drog i bilen höger fram. Vi vände hem igen, men då var det tyst, till dessa att vi kom till rondellen i Aneby. Då dunkade det och slog igen.
Vi bestämde oss för att köra till Motala, för som vi sa, det är ju rakt fram och då gick det bra. Vi tankade i Tranås, dunk, dunk, knack, knack, samma sak när vi svängde in på ställplatsen i Motala. Vi kom hem och samma oväsen i varje sväng.
Idag körde jag vår kära husbil till Fiat verkstaden i Tenhult. En mil kvar började det låta riktigt illa. Jag rullade på sakta i det hala väglaget. När jag svänger in på verkstaden i Tenhult, låter det ännu värre.
Enda parkeringen var framför en dörr. Jag kör fram och står en och en halv meter utanför dörren. Jag lägger i backen för att räta upp bilen lite. Då hör jag bara att drivaxeln snurrar i tomma luften och bilen rör sig inte en enda millimeter. På marken vid höger framhjul ligger lagerkulorna på marken. Verkstadsägaren kom ut och sa: ”Något liknande har jag aldrig varit med om”.
Jag vet att ”The Lord is my Shepherd”, så var det denna gången och många, många andra gånger. Så egentligen var det inte så konstigt för mig, att det slutade nästan för bra. Så skönt att slippa bärgningsbil.
Matts Torebring 