På väg till havet i Normandie.
Jag är född på en grusväg i de djupaste smålandsskogarna. Igensnöade vägar, isgata, sandning med traktor & vagn & skyffel, dammigt, gropigt, smutsigt, djupa hålor, alltid smutsig bil och stukbräde. Jag hade Saab V4 och körde som en vilde på den tiden. Hur skulle jag kunna längta tillbaka till detta? Nej aldrig skulle jag säga.
På bilden ovan valde vi en senväg, som vi trodde var en genväg. Vi var på väg till Ance du Brick nere vid kusten i Normandie. Hade det kommit en lastbil, hade vi fått backa flera km, en personbil gick att möta på vissa ställen. En stor jordbrukstraktor med sina enorma redskap hade vi inte kunnat möta.
Efter en timma eller mer ser vi havet.
Efter drygt en timmas svettig körning, ser vi havet och en liten by. Då kommer folket ut från sina trädgårdar för att flytta bilen på gatan, så vi kunde komma fram.
Detta är inget nöje för oss, vi vill komma fram fort och framförallt säkert, njuta så mycket som möjligt. Därför väljer vi oftast de bästa vägarna. Denna gången var vår Pioneer fel inställd.
Autopista Malaga
Detta är våra drömvägar, som vi haft det hittills. Detta får gälla så länge vi har fyra veckors semester. Denna vackra väg är minst lika njutbar, som en smal byväg i bergen. Vi har kört dem också och fått fälla in backspeglar vid möte. Det är inget nöje för oss.
Detta var mitt debattinlägg apropå småvägar eller bra (etal) vägar. Jag tror att jag har alla emot mig? Vi lever i ett fritt land och får tycka fritt. Spännande att se om en enda tycker som jag?
