Matts Torebring

Vi hämtade upp Maria Torebring, i Adolfsberg, Örebro. Maria har aldrig någonsin åkt husbil. I dag ville vi ta med Maria på en liten utflykt i husbilen.

Min bror Rune lämnade oss sensommaren 2017. Ingenting kan knäcka hans Maria. Vad som än händer, är hon alltid lika glad. Trots detta, har hon haft det mycket tufft och mycket att ta hand om, efter min brors, sin mans bortgång. När vi nu passerar Örebro på vägen hem på vår semester, ville vi ta med Maria ut på en liten utflykt och dela med oss lite uppmuntran. Vi åkte till Högsjöns Rastplats, ett tio- tal km söder om Arboga och runt 45 km norr om Örebro.

Vädret såg inte direkt önskvärt ut och det regnade på vägen bort. Vi drack kaffe när vi kom fram. Vi hade så mycket att tala om och tiden bara försvann. I stället kom solen fram och vi kunde se oss omkring på den enormt fina rastplatsen. Vi kunde till och med sitta ute och grilla och det var jätteskönt ute.

När vi började grilla hände det saker…

Vi vet inte vilket land de kom från, vi frågade på engelska men fick inget svar….

Först kom en man, han satte sig ned vid vårt bord, han var så ivrig och pekade åt mig att lyfta på locket till Cobb Grillen på bordet. Han reste sig, gick runt bordet, han fotade och visslade på alla de andra i bussen. Nu blev det inte en man, det blev tio och till slut halva bussen.

Jag försökte tala om för dem på min engelska, ”It´s not food for business, it´s only for my family”, men de förstod inte detta. Två personer bara slog sig ned vid vårt bord. Till slut lyckades vi få iväg dem. Det fanns gott om körsbär på träden, det fick de äta.

Jag har inte kunnat undgå att se på Facebook, en av mina goda vänner och leverantör, till oss på företaget. Flera bilder har han lagt ut på nätet, inmundigande av en stor fin, härlig wienerschnitzel. Nu var det jag som var sugen på detta.

Nu vill jag bjuda dig på mat idag, sa jag till Birgitta. Vi gick en bra lång tur och retur in till stan. Bara två Kinamat och en Sibylla var öppna. En hade uteservering. Jag var inte det minsta sugen på detta. Vi gick förbi en Pizzeria på bortvägen, vi tar den sa jag, för nu var jag riktigt hungrig och törstig av värmen. När vi kom fram till uteserveringen och såg möblerna och gästerna som satt där, sa vi bara, vi äter hemma och så blev det.

Vi vill ge en stor eloge till Sala kommun, som byggt dessa fyra ställplatserna, alldeles intill denna fina park och på gångavstånd in till centrum. Tänk om flera kommuner insåg detta.

Eira jobbar i livsmedelsbutik och har jobbat hela helgen. När hon gått av sitt skift under kvällen, kom hon och hälsade på oss. Hon bor i stort sett på andra sidan Ringvägen där vi står. (genomfarten i stan) I morgon ska vi ta med min syster till Måns Ola på en bit god mat.

Vi övernattade på Rolle & Carinas ställplats i Borlänge. Utanför var det största möjliga tystnad. Vi duschade i vår husbuss och åt frukost. Sedan bjöd våra vänner på elva kaffe innan vi for vidare.

Jasminträdet bakom oss var helt enormt översållat med blommor. Alla sa, Oj vad det doftar gott, men jag känner ingen doft alls, på grund av att jag förlorat mitt luktsinne. Man lär sig leva med detta, är inget värre, så gör det ingenting.

Vilken trevlig trädgård våra vänner har. Fantastiskt!

Nästa gång vi kommer, skall vi ta fram våra motorsågar och såga ned tre stora tallar

Vi behövde även ta med en slåttermaskin och göra foder av vallskörden, utanför våra vänners tomt. Ingen verkar bry sig om höet till djuren här uppe. Alla vallar ser förväxta ut.

Vår resa idag gick vidare till Ludvika, där jag stämt möte med Jan-Erik Wittler, Wisit AB. Matts Torebring, Aneby (t,v.) och Jan-Erik Wittler, Ludvika, började hos Roines AB i Hallsberg, september 1976. Vi började båda, med att sälja saft, kakor och kokosbollar. Jan-Erik och jag tävlade naturligtvis om att sälja mest. Vad roligt att få hälsa på Jan-Erik, som också kämpar vidare än idag. Vi är båda av årsmodell -47. Jan-Erik predikar i kyrkan, utöver sitt företagande.

När min lillasyster lämnade föräldrahemmet och flyttade hemifrån, såg hon inte Upp utan kom till Sala. Det blir oftast flera år emellan besöken i Sala. Min lillasyster jobbar under helgen, men på måndag möts vi.

Vi styrde till den nya ställplatsen på Musiegatan i Sala. Vi vände för det såg trångt ut vid första anblicken. Vi körde vidare till Sala Silvergruva, men där var ställplatsen ockuperad av någon slags marknad. Vi hade fått stå på parkeringen, men det var inte heller roligt. Vi körde till en rastplats utanför stan, men det var fullt och trångt. Sedan körde vi till Caravan Campingen, men den var också ”fullsatt”. Då åkte vi tillbaka hit till Stadsparken. Den platsen var ju Busbra trots allt.

Varför ser man inte det vackra direkt när man kommer. När vi parkerat blev det jättebra och dessutom Gratis. Den ligger i utkanten av stadsparken, bara ett stenkast från city. Föredömligt av Sala kommun.

Här kommer vi att stortrivas under ett par dygn.

Det blev lite krystat idag mellan en massa olika vägval, ingen rak linje precis och många mil på mindre vägar.

Kulåra Ställplats på Sollerön i Mora. Så primitivt och enkelt, precis som vi vill ha det, men mera mygg än här, det får man nog leta efter. De fick inte plats på benen, de satt på var andra. Nu har vi lämnat platsen och myggorna.

Vi såg en Concorde Credo rulla in på ställplatsen. (Till vänster i bild) Visst är det ELLEN som kommer? Ja det är det, sa Birgitta. Vi har skrivit på våra bloggar under flera år. Nu möttes vi live. Roligt att se dig Lennart, sa jag, på bloggen har du nästan alltid, den största tallrik mat framför dig. Jag är dålig på att skriva på flera bloggar, min tid räcker inte längre till. Nu möttes vi tack vare att ELLEN stannade och hälsade på.

Vi fick ett tips att besöka Tällberg. Tack för det tipset, det var ett riktigt bra sådant. Vackrare plats får man leta efter. Nu var det dags att tömma och fylla tankar och då tar vi en camping denna gången. Prisbild 275:- inkl. el. På fredag drar vi till staden, där många bor länge. Där står Rolle & Carina och väntar på oss.

Alla vet vid detta laget, vi söker efter de gröna ängarna, vid de stilla vattnen. Allt detta finns här.

Jag måste berömma alla de Dalmasar, som visat upp sina hus för mig. Alla är överlag så välskötta, unika och fina. Vore jag bonde däremot, skulle jag köra upp alla djur jag hade, på bete till Dalarna. Så enormt mycket vallskörd, som verkar stå övergiven och få skördar den.

Det känns som att det vore helmysigt att bo på hotell här.

Alla idéer är bra utom de dåliga.

Fantastiskt att gå, cykla eller åka bil och se alla fina hus.

Dessa situationer var nog roligast, med att köra långtrad. Ju trångare och smalare, ju mer spännande var det. Idag är jag tvärtom, jag hatar småvägarna och älskar motorvägarna, autobahn & autopista. Jag har tillbringat tjugo år av mitt liv, på de minsta små grusvägar som över huvud taget finns. Det räcker för mig.

Vi hoppar gärna över, att stanna till och gå i städerna. Vad ska vi handla? Vi har allt vi behöver med råge. Vi kör helst så långt utanför stadskärnan som möjligt. Men Mora ville jag se lite grann utav på insidan.

En mäkta imponerande kyrka mitt i stan.

Här såg vi bara någon enda tom lokal. Skönt att butikerna finns kvar och lever vidare

Detta fiket måste vara mycket populärt. När vi lämnade vår plats, var det kö ända ut på gatan.

Lite frusna, lite våta, då smakade detta gott.

Nu har vi alla fall, gått mål i Mora.

När vi kommer till denna vackra kyrka, har vi ytterligare tre km kvar till vår ställplats.

Det skulle inte bli regn idag. Poncho lämnade vi hemma i husbussen. Vi kom inte lång bit innan regndropparna kom. Sedan höll det på så hela vägen, både bort och hem. Det var inte så farligt, det kom i alla fall inga störtskurar.