Solen är på väg ned borta i väster, när jag tar kameran och går ned till stranden i Marbella, sista kvällen efter en ännu en het dag.
Idag har vi bara tio- talet mil att köra. Vi är mest intresserade av att hitta en säker plats att stanna på i La Linea. Jag har läst att här i området sker mest inbrott i hela Europa.
Nu skymtar vi målet för hela våra resa, Gibraltar klippan.
Vi fick en bra plats, en stenkast från Medelhavet, vid infarten till La Linea, där vi hittade Camping Sureuropa. En liten otroligt välskött och maximalt välstädad camping, vissa saker nästan lyxklass, men annat saknades helt, som t. ex. varmvatten i disken, kemtoa tömning och tömning gråvatten. Campingen sköttes av ett riktigt stort hem för utvecklingstörda och handikappade.
De var på millimetern att jag kom in och ut, men platsen var riktigt jättestor, medan de flesta andra var ganska normala. Små runda fina promenadslingor bland blommor, träd och planteringar ledde fram till ganska många tältplatser.
Här bakom muren och husen ligger vår camping. Ett hundra meter till vänster har vi Medelhavet. Det första vi märkte var att engelska det existerar inte här. Vid incheckningen var han tvungen att plocka upp en bild på en hund för att fråga om vi hade hund med oss. Jag ”frågade” hur långt det var kvar till Gibraltar och fick en karta, som såg busenkel ut,” Ten minutes” to go, trodde vi han menade. Det var ju bara några korsningar så var vi där, ”enligt kartan”. Vi började gå, klockan var ju bara runt tio….
Vi gick och vi gick, korsningarna på kartan stämde inte. Men vi närmade oss målet och det var ju bara runt 27- 28 grader varmt så vi hade tur. Denna bilden är dock tagen med mitt teleobjektiv.
Medelhavet har vi till vänster om oss hela tiden. Här är en urtorkad flodfåra.
Vi går och går, vi frågar någon efter vägen, men de skakar på huvudet, engelska finns inte, ”Gibraltar finns inte”, vi försöker köpa en riktig karta, men det finns inte. Vi går igenom rena slumkvarteren med gamla ruckliga hus. Vi förstod senare att även all trafik måste igenom the Old La Linea Town, som bussen här t. ex. Efter att ha gått två och en halv timma hittar vi en gata som heter Calle Gibraltar. Vi frågar en äldre dam om vägen och hon förstod oss nog, hon pekade, hon slog med händerna, hon ojade sig och ojade sig, hon skakade på huvudet – ”Vi förstod att det var långt kvar”. Här närmar vi oss slutet av gatan och det är lite bättre hus. Förstora bilden och ni undrar om bussen kom fram, det gjorde den.
Calle Gibraltar gata var en jättelång, säkert flera km. Nu har vi gått i tre timmar (i Birgittas takt), vi har köpt vatten att dricka, men finns inte en soffa att sitta på någonstans. Äntligen ser vi målet, den brittiska flaggan tillsammans med den spanska. Vi har nått vårt mål.
Vi har passerat gränskontrollen, det går att prata engelska med människorna igen. Vi är på brittisk mark – vi är i Gibraltar!
Nu vi nästan framme vid foten till Gibraltar klippan. Staden Gibraltar har 30 000 invånare.
Det första man kommer till efter gränsövergången är flygfältet i Gibraltar. Det går från ”kust till kust”. Här står jag och stoppar planen från landning så alla kan gå över landningsbanan utan risk.
Detta blir en resa jag aldrig kommer att glömma, men stolt över att jag är här. ”Europas största turistfälla” skrev någon på nätet om Gibraltar. Köp då ingen husbil, åk inte ut i Europa, stanna hemma, ta Volvon och åk till A 6 i Jönköping, det är mitt svar. För oss var det en upplevelse av stora mått.
Vi började fundera på var finns köpcentrat i stan. Ganska enkelt, bara att följa med strömmen av människor. Vi går en bra bit till och till slut genom en tunnel i berget, och vips var vi där, ett jättestort torg först med bara caféer och restauranger.
Nu har vi gått i men än tre timmar, det är varmt ute, tänk att få någonting att sitta på, någonting att dricka, något lätt att äta, men vi var mest törstiga. Utan att se matsedeln beställde jag två orange jouice, två pinapple jouice, två koppar kaffe och två sandwish. In kom ett stort rostat ciabata bröd med två cm tonfisksallad emellan, grönsaker och pommes. Tror ni att det smakade gott? Jag berättade för tjejen som serverade oss, om den långa vägen vi gått, hon skrattade, log och vinkade när vi gick från bordet.
Här är det stora torget med bara café och restauranger runt om och som vi kom till direkt efter tunneln vi gått igenom. Caféet vi satt på hette just The Tunel.
I anslutning till torget är det gågator med massor av butiker. Mest butiker med diamanter och smycken samt ”lukta gottbutiker”.
Vi har varit borta i snart åtta timmar. Vill du gå tillbaka, sa jag till Birgitta, nej aldrig i livet, fick jag till svar, och det ville inte jag heller. När vi var tillbaka i Spanien tog vi en taxi hem till campingen, den kostade bara 6 € för 15 minuter. Jag började prata engelska med chauffören, men fick inget svar, engelska finns inte i La Linea, Gibraltar finns inte, så är det i verkligheten. Även taxin körde genom ”slumkvarteren”. Vi hade behövt handla lite mat till oss i i husbilen, men inte en enda butik så långt som vi gick, kunde vi se. Tur att vi hade lite korv, bröd och potatismos i bilen.
