Matts Torebring

Vi såg Medelhavet när vi körde i Franska Montepellier. Nu är vi vid Costa Brava kusten på riktigt.

Birgitta spanade in om det var kallt i vattnet, sedan tog hon sin stol under parasollet. Jag var själv förvånad att det var så pass varmt i vattnet på min egen lilla simtur.

Vilken härlig badstrand, jämfört med 2 m2 tilldelning per person på stranden i Rubicone i Italien. Dessutom skulle man bära band på handen för att visa att man var ”inlagd”. Senare har jag hört att de bär bort personliga tillhörigheter om man är borta från sin plats för länge. När jag lämnade Camping Rubicone efter 8 år där, sa jag till dem i receptionen, ”I will not return”. Här ryms säkert hela Barcelona stad om så skulle vara. Här är man fri, så här skall det vara på semestern, här trivs vi. Hela vintern har vi gått hemma och längtat hit.

Vi lämnade kontoret vid halvsex tiden onsdag kväll och en halv timma senare rullade vi mot söderns land på vår semesterresa. Det gick som smort och glada över smidigheten med vårt nya Brobizz över Öresundsbron fortsatte vi färden. Målet var som vanligt parkeringsplatsen vid bron vid Møn i Danmark. Klockan var halv tolv när vi nattparkerade och 47 mil avverkade.

Det kändes som åska i luften hela torsdagen och mot kvällen kom urladdningen. Ett kraftigt regn och flera svåra olyckor i motsatta körfilen, förmodligen för höga hastigheter  och vattenplaning som följd. På ett ställe stod en helikopter och lastade upp skadade. En trefilig oändlig kö som följd och flera småkrockar i kön.

Så mycket långtradare på vägarna har jag nog aldrig sett förr. Kanske ett spår i högkonjunkturen. När kvällen kommer är alla tänkbara parkeringsplatser upptagna av lastbilar. Efter 3 tre försök hittade vi en lucka mellan bilarna, endast  20 meter från autobahn. Vi var ganska inklämda och det hade varit förhållandevis tyst om inte en en lastbil med kylaggregat kommit och stört nattsömnen. Här har vi parkerat söder om Karlsruhe i södra Tyskland.

Här är en ny stor olycka i södra Frankrike. En lastbil har förmodligen fått punktering och däcket har fattat eld och bränt ut bil och last. Såg ut att vara säckar med (plast) pulver som brann och kanske risk för giftiga gaser. Hela autobahn avstängd, såg vi på TMS i god tid före. Vi märkte inte så mycket i vår körfil utan kunde rulla vidare. På den motsatta sidan stod bilar i tre- fyra filer i kanske 7-8 mil efter olyckan. Det måste vara något fel i den trafik vi skapat, när en enda olycka stoppar upp flera 10 tusentals bilar, kanske flera hundra tusen i detta fallet, i 4-5-6- timmar eller mera. Vi stod själva still i fyra timmar vid en brand på autobahn under tidigare år.

Nu har vi rullat in i Spanien och är på väg till vårt första delmål Camping L´Amfora. På två dygn har vi kört 235 mil. Vi har under ett halvår haft problem med vår GPS i husbilen som är inbyggd i ett multimediasystem. Fyra gånger har otroligt servicevänliga Kabe i Tenhult ställt upp och hjälpt oss. Nu sista gången bytte man ut allting från maskin, kablage och till mottagare. Detta skedde två dagar före resan. Kommer den nya att fungera, var frågan och ett litet orosmoln. Den nya visade sig vara tusen gånger mer utvecklad än den förra. Allt gick klockrent och med en fantastiskt bra grafik på skärmen ledde den oss fram till vår adress så när som på sista kilometern, där vägarna är små och gränderna smala. Men ingen fara för där kände vi igen oss.

Förra året när vi kom till Camping L´Amfora kunde vi välja och vraka platser på hur mycket platser som helst. Nu hade vi köpt Camping Cheque rabattcheckar. I stället för 53 €  per dygn får vi betala 15 € fram till den 25 juni. Nu var det bara några få platser kvar att välja på.  På just denna plats fick jag ta fram min grensåg som jag klarar grenar på upp till 3,5 m högt och såga av några grenar för att komma in. Nu skall vi äta frukost lördag morgon.

…. jag inte får äta Strömming med potatismos i Trosa, säger vår gode vän och styrelseordförande i vårt bolag, Lars Andersson. Detta fick bli Grand Finale på vår resa som började i Hult, Eksjö, sedan Trosa, Stockholm, Nynäshamn och till slut Restaurang Fina Fisken i Trosa på vägen hem. Han har nog rätt, det smakade i alla fall utsökt gott.

Efter vårt trevliga besök hos dotter och måg i Enskede ville vi ta en annan väg hem.

Här har vi gjort ett riktigt fynd 3- 4 km söder om Nynäshamn. Lövhagens Café & Vandrarhem. Det smakade gott med fika i den stora trädgården.

Det fanns fyra ställplatser för husbilar, men de var på en bakgård bakom ett berg. Här står vi gratis och med solpanel på taket och dusch och toa i bilen behöver vi inget mera.

När jag körde långtrad för 40 år sedan fick jag telefon kl. halv sex en kväll, ”Jag har sökt dig hela em. men inte fått tag i dig, nu måste du vara i Nynäshamn före kl. 24”. Det blev gasen i botten och non stop hela vägen. Kl. 23.45 körde jag in på färjeläget. Du måste backa in med släpet var ordern jag fick. Strax före tolvslaget var jag ombord för resa till Gotland. Inte kunde jag ana att jag skulle komma tillbaka på en Honda.

Tillbaka efter att ha ”Hondat” runt i sta´n körde vi strandvägen åter ut till Lövhagen. Helt fantastiskt vacker väg på klipphällarna utmed havet. Nu sitter jag på ett berg och bloggar då varken telefon, data eller TV fungerar på vår förnämliga parkeringsplats. Berget var varmt att sitta på men bara 11- 12 grader ute då havet kyler ganska rejält.

Vi kom till Trosa runt halvåtta tiden på fredagskvällen. I vår enfald trodde vi att vi skulle finna en bra uppställningsplats i hamnen. Efter att ha kört runt i en timma blev det ”Konsumparkeringen”. Inte alls så dålig som vi först tycke, vi bodde ju nästan mitt i centrum.

Det fanns till och med en liten ensam blomma i buskarna där vi parkerade.

Trosa är en riktig småstadsidyll. Vi har varit här en gång tidigare, men då tidigt på våren. Nu var det rena folkfesten.

Vatten, båtar och solsken, då är det sommar.

Vi hade tänkt överraska våra barn med en helg på Trosa Stadshotell, men det fick vi stryka, det är inte billigt att bo här.

Idag var det ”Izabella” rally genom sta´n.

Vackert och mysigt överallt, dock inte så välskött överallt i från kommunens sida.

Här  var det vackert och välskött.

I sitt bröllopstal sa vår måg till sin hustru, ”Vad gör Torebrings när de har lite att göra, jo de fikar och fikar”. Visst ä det så, hela mitt vuxna liv har jag levt på fikarasten. Här fikar vi vid Hembageriet Tre Små Rum i Trosa. Trevligt och gott som vanligt.

Om drygt två veckor hoppas vi kunna starta vår semesterresa. Efter att ha varit i Nordkap för 12 år sedan hägrar nästa punkt i söder, Gibraltar. Vi kommer att sträckköra, c:a 240 mil, ned till Camping Am´Fora, c:a 8 mil norr om Barcelona. Där har vi tänkt att vila ut i en vecka eller något mera. Sedan drar vi till Alicante, Gibraltar, Lissabon, Santiago, San Sebastian och sedan kanske raka spåret hem över Paris. 360 mil har vi ned till Gibraltar. Jag hoppas på flera avstickare med Hondan under resan.