Vi har haft en fantastisk semester, sett och upplevt mer än vi någonsin gjort tidigare semestrar. Vi kommer hem utan ett plåster på kroppen, inte en repa på bilen, inte en enda bil har ”tutat” på oss på vägen, vilket fransmännen är jättesnabba att göra, när någon kör ovarsamt.
I mitten av sista veckan mådde jag riktigt illa en kväll, magen snurrade runt och jag visste inte vad jag skulle göra. Ett glas Samarin hjälpte och jag somnade. Vi kom hem i fredags kväll, husbilen fick stå orörd, vi bara satt och svalde resan som vi gjort. Lördag morgon vid sju snåret är jag ute och tvättar bilen. Birgitta ropar att frukosten är klar på altan, vid halv tio- tiden. Varför har du bara dukat till mig? sa jag. Jag mår illa och vill inte se någon mat, sa Birgitta.
Jag tittar in till henne flera gånger under dagen och servar med dryck och Alvedon. På eftermiddagen har hon 40.3 i feber. Idag ser jag hur svag hon är, efter alla försök att kräkas och tempen visar 40. Jag ringer akutmottagningen på Höglandssjukhuset. Du har plats fem i kön och väntetiden är 17 minuter. Jag lägger på och ringer 112. Vilka trevliga och underbara människor det finns, så snäll, så hjälpsam, så tillmötesgående och efter några frågor säger hon, ”Vi kommer om en stund och hjälper er”. Troligtvis en matförgiftning, säger de underbara ambulansmännen. Nu är hon i goda händer.
Vad skönt att vi hann hem, även om husbilen är full av tvätt, även att vi skulle jobbat hela dagen idag söndag. Företaget har haft ett tryck utan like under sista veckorna. Normalt är vi tio personer på kontoret, nu skulle vi varit tre till veckan, nu blir vi bara två. Bara Birgitta blir frisk igen, löser det sig. Jag tror inte att hon sammanlagt, varit hemma från jobbet, mer än tre dagar på 35 år.
Ps. Nu vet jag mera, efter att ha ringt och även hälsat på henne i afton. Det var en infektion i blodet och dessutom Rosfeber i ena foten.





















































































































