Matts Torebring

Vi lämnar Poitiers, Frankrike, som vi trodde var en liten mindre stad, men som visade sig ha 80 000 invånare. Vi styr upp mot 10 miljonersstaden Paris.

Efter två- tre timmars körning vill jag alltid ha en espresso på förmiddagen. När vi fikat och kom ut till vår bil hade denna bil parkerat intill oss. Det är den enda jag sett i sitt slag.

Jag älskar inga storstäder och absolut inte Paris. När man studerar kartan ser man ett virrvarr av vägar. Det finns ingen smidig ring utanför för oss som bara vill ha genomfart. Jag frågade Birgitta om det räcker att vi bytt väg 20 gånger, det är säkert mera, sa hon. Vi kör en km och så en ny väg, rörigt och trångt.

Jag sa när vi körde här, ”jag skulle inte vilja bo här gratis och med full lön”. Tänk vad bra vi har det som bor på landet.

Ett virrvarr med trafik fån alla håll. Efter cirka en timma är vi igenom och på väg norr ut mot Belgien.

Belgien gillar jag inte heller, ofta gropiga vägar, nedklottrat, fult i största allmänhet, går inte att tanka bilen på vanligt sätt. Säg till i luckan att du vill tanka för 70 €, vilken pump och betala. Belgien är ett ”skitland”, sa han som tankade bredvid mig. Jag håller med och vill fortast möjligt härifrån. Vad sur jag blev vid tanken på alla EU miljarder detta land mottar inte minst från oss svenskar. Vårt mål var att komma till Tyskland denna kväll och sova ”lagligt”* bredvid autobahn. (* I många länder tillåts inte övernattning i campingfordon på parkeringsplatser).

Förra året körde vi rakt ut till Köln och sedan raka spåret norrut. Vår nya GPS, som varit helt klockren på de stora vägarna, tog oss nu med på en genväg in genom Holland. Vi möttes av rena drömvägen att köra och tyckte det var spännande att få lägga ytterligare ett land som vi besökt med husbil till vår lista. Notera att vi möts av första regnet på fyra veckor.

Vi kör mil efter mil, kommer vi inte till Tyskland snart, undrar vi, så vi kan stanna och sova ”lagligt”. Till slut rullar vi in i Tyskland, men då får vi köra mil efter mil innan vi hittar ett Rasthouse där vi kan parkera för natten. Klockan är 21 på kvällen när vi kan tränga oss in, få natt ro och äta middag. Vi har kört nästan 100 mil när vi parkerar och kört i fyra olika länder denna dag.

Vi lämnande Camping Kawan Village El Astral, Tordesillas, tidigt tisdag morgon. Tordesillas ligger c:a 20 mil norr om Madrid. Det var spännande att få köra tvärs över inlandet i Spanien och inte bara köra efter kusten. Tidigare har vi berättat om en massa olika fruktodligar. Här uppe i norr i inlandet är sädesfälten många gånger enorma.

Vi styr upp mot Frankrike och San Sebastian som en av de sista städerna i Spanien på vår resa.

Landskapet är mycket bergigt. Nedanför bergen finns bördiga spannmålsodlingar.

Vägarna är i början mycket bra. Ju mer vi närmar oss Frankrike försämras vägarna. Det är bergigt, det är små samhällen och det är massor av tung trafik.

Äntligen är vi i Frankrike, jag är fikasugen efter 40 mils körning på helspänn många gånger. Det blir alltid annat bröd när gränser passeras. Nu blir det en god fikapaus.

Men jag retar mig på dessa jättefula vindpinade granar på alla rastplatsskyltar i Frankrike. Inget land i världen har så fula skyltar som dessa.

Nu blir det drygt tio mil med tålamodsprövande körning. Trots bra väg, alla bilar över 3500 kg skall köra i 80 km och får inte heller köra om. Märkligt nog efterlevs detta till 95 %. Man gäspar och gäspar och dricker vatten för att hålla sig vaken. Sedan närmar vi oss Bordeaux och då är pinan över.

Nu har vi rullat drygt 90 mil idag och har checkat in på Camping Kawan Village Le Futuriste som ligger utanför  Poitiers eller enklare uttryckt 30 mil söder om Paris. Nu fick vi se lite utanför motorvägen i Frankrike också. Vi har nu bara cirka 190 mil hem.

När vi lämnar Nazaré i Portugal vid halv sju tiden idag på morgonen (Portugisisk tid) är det bara +17 grader ute. Känns som en kall sommarmorgon hemma i Sverige.

Vi kör rakt upp mot norr tills vi viker av här och kör rakt åt öster.

Jag hade tänkt formulera dagens inlägg med, ”Nu har vi kört upp till Spanien igen”, men så blev det inte. Aldrig någonsin tror jag, att jag kört i så många stigningsfiler som idag. ”Har vi inte passerat trädgränsen än”, sa Birgitta. Högt uppe låg det dimma över vägen, men solen kom och bröt igenom efter hand.

I timmar var det bara  stigningsfiler som här. Fantastiskt bra vägar hela tiden, mycket lite trafik och få betalvägar.

Ärligt sagt är jag inte speciellt bra på att läsa bruksanvisningar. Jag sätter ihop saker och ting och läser bruksanvisningen senare. Samma här, vi kör åter igenom ett öde landskap, vad lever folket av?  Jag skall ta fram ”bruksanvisningen” när jag kommer hem för att förstå Portugal bättre. Är det inte så att landet är utfattigt?

Vi kör på de bästa tänkbara vägar.

Så tar autovia slut, (kärt barn har många namn)  vi lämnar Portugal och kör in i Spanien igen. Några km finns det ingen autoviva längre och vi kör i genom en liten by innan autoviva börjar igen.

Stoppet idag blir i Tordesillas som ligger cirka 20 mil norr om Madrid.

Målet idag är Camping Kawan Village El Astral. Här fick vi bästa platsen vi haft i år. Jättestor, enkelt in och ut, grönt gräs och wifi på alla platser. Nästan lika bra ”lina” här som det trådlösa internet hemma. När jag går ur husbilen får jag nästan värmeslag, det är +37 grader ute. Efter att ha parkerat fick jag återvända till receptionen för att få mera ström till AC i bodelen.Tyvärr blir det bara en natt här. Det återstår 270 mil på fyra dagar till jobbet som väntar hemma.

Vi lämnar den lyxiga poolen, men tar med oss Kaben, (skymtar fram i bortre poolkanten) från Lagos i Portugal. Vi åker redan vid halv sju snåret (Portugisisk tid).

Vi har nu varit borta från Sverige i tre och en halv vecka. För första gången pekar kompassnålen rakt i norr när vi styr upp mot Lisboa. Alltså är hemresan påbörjad.

Någon kanske tycker att det är långt att köra bil ned till sydligaste Spanien och Portugal. Men tänk vad intryck från naturen man har med sig hem.  Som idag t. ex. autopista upp mot Lisboa, ett helt öde landskap där inget växer. Lika öde var autopista denna tidiga lördagsmorgon, endast en bil då och då syntes till.

Vi närmar oss tremiljonersstaden Lisboa. Bron över vattnet var milslång kändes det som. Jag är glad över att autopista går utanför centrum.

Visst är det märkligt att helt plötsligt tar man inte Visa kortet på betalstationerna, det har funkat i tre veckor före idag. Som tur var hade jag tagit ut Euro kvällen före. Vägavgifterna var höga denna dag.

Trivs människorna verkligen med att bo så här? Dessutom så nära ut till autopista och allt vägbrus, en stilla undran från mig.

Nu har vi kommit nära till vårt mål för dagens etapp. ”Ta fjärde avfarten i rondellen” sa min GPS. Ta tredje avfarten i rondellen” sa Birgittas GPS. Vi körde efter min eftersom den är nästan tio gånger så dyr och borde veta bäst. Uppför  ett berg, in i en liten by med jättesmala gator och ett brudfölje på 40- talet bilar som vi mötte. En del backade in i gränder, andra trängdes med oss. Fyra km tillbaka till rondellen igen, nu tre varv i den och så tog vi tredje avfarten. Rätt som det var fanns ingen väg, där vi körde var bara ”nattgammal” och fanns inte med. Till slut kom vi ändå rätt.

 Camping Vale Paraiso, Nazaré. Ingen camping att ligga länge på för oss bortskämda turister från Sweden. Det fanns ju i alla fall fri wifi och en ganska hygglig lina även om det går slowly vart man än kommer.

Vi hittade en riktigt bra och rymlig plats för oss. Bakom oss är en djup ”grop” med fullt av tallskog. Där bland stora tallar står en massa vagnar för säsong förmodligen. Det ser hemskt ut, helt enkelt. Vatten, el, och kemtoa tömning på varje plats där vi står. Finns dock lite misstänksamhet, man måste checka ut & in med ett kort när man lämnar eller kommer åter till området. Dessutom behöll de ett pass.

Blommorna på väggen till baksidan på receptionen var i all fall riktigt vackra.

Så här ser det ut rakt bakom oss. Här nere i ”gropen” vill jag inte stanna och bo en minut.

In- & utfartkontroll, anmälan bara du lämnar campingen och så dessa höga stängsel måste bottna i någonting?

Vi ”Hondade” in till staden Nazaré två km bort. Det var mycket vackert att se stan mot den blå Atlanten och mot de vita de husen. Här har vi parkerat vid playan. Det blåste lite kallt så det var bara en handfull som badade. Vi är inte så kulturella av så vi springer i en massa kyrkor och muséer. Butikernas turistsortiment med kort, badkläder, leksaker och souvenirer är heller inget för oss. Vi njuter av naturen helt enkelt.

Idag ”Hondade” vi in till en mindre by utanför Lagos.

Ett av mina mål var att få njuta av både Medelhavet och Atlanten, nu är vi där.

Som vår gode vän Jan brukar säga, ”Tänk att få ligga på klipporna och sola”. Här fanns både sand och ”mjuka” klippor.

Direkt när vi stannade här igår kändes allt så jättebra och roligt från första stund. Snabbt att komma på plats, inget krångel och framförallt kunna prata och förstå varandra.
I den här lilla byn skulle jag nog kunna vara ett par månader om året, det var vi överens om både Birgitta och jag. Det kändes så gemytligt och trevligt helt enkelt.

I går när vi parkerat på campingen, kom ett par i 70- årsåldern och började prata med oss i över en halv timma. Vi har emigrerat hit från Holland  för 15 år sedan, berättade de. Det var så roligt att få se er Kabe här nere, det är bara vi som har en Kabe (husvagn) här nere och vi har inte sett någon mera heller under alla år, berättade de vidare. Vi har vår andra Kabe, och är så nöjda, förstår inte att inte folk vill ha en välisolerad vagn även på sommaren, för att hålla värmen ute, sa de.

Här nere, längst ned i södra Portugal skall ni vara, inte uppe i nordväst, där är det så ”civiliserat” som  de uttryckte det. Vi hade en jätte trevlig pratstund och de skulle ”pick up us” om det blev tid och visa oss runt och bjuda på kaffe.

Idag lämnade vi den glödheta sanden på stranden vid Medelhavet i La Linea. Vi började rulla vid halv åtta. Redan efter mindre än tio minuter tog det stopp. Skogsbrand och påfart till AP-7 autopista avstängd. Tillbaka in i stan på eländiga smala, gropiga, mycket hårt trafikerade gator igen, en ny påfart, men stopp igen. Jag gav polisen ett anteckningsblock och penna, visa vart vi skall ta vägen. Han ritade inget och bara pekade in i stan igen. Vi hittade en tredje avfart som ”försvunnit” i ett veck på kartan. Nu gick det bra.

Dagen resmål är Lagos i Portugal. Vi passerar genom Sevilla som är en riktigt stor stad.

Jag blev förvånad över att Sevilla även är en stor hamnstad.

Nu rullar vi in i Portugal för första gången i mitt husbilsliv. Det ska bli spännande att upptäcka ett nytt land.

Jag var småsugen efter 40 mil på förmiddagen, men jag ville vänta att fika tills vi kom till ett nytt land och lite nytt bröd. Vi hittade en mindre mack med en trevlig rastplats att stanna till vid.

Vi har lämnat stora vägen och rullar in mot vår campingplats Camping Turiscampo i Lagos. För första gången på tre veckor är det för kallt att sitta ute under markisen när kvällen kommer. Campingen är trevlig och de pratar engelska. Jag blev nästan upprymd av att kunna prata och förstå vad de säger.

En riktigt välordnad camping av bästa klass. In- & utcheckning betalt & klart på mindre än 10 min, wireless wifi klart på en minut, klart och tydligt angivna platser i olika storlekar, fina hygienutrymmen, rymligt att komma till gråvattentömning, och en restaurang med buffé varje kväll.

Vi har bara 25 meter till mycket bra servicehus.

Direkt efter incheckningen ligger en ovanligt stor pool. Allt är mycket trevligt anlagt på alla sätt.

Solen är på väg ned borta i väster, när jag tar kameran och går ned till stranden i Marbella, sista kvällen efter en ännu en het dag.

Idag har vi bara tio- talet mil att köra. Vi är mest intresserade av att hitta en säker plats att stanna på i La Linea. Jag har läst att här i området sker mest inbrott i hela Europa.

Nu skymtar vi målet för hela våra resa, Gibraltar klippan.

Vi fick en bra plats, en stenkast från Medelhavet, vid infarten till La Linea, där  vi hittade Camping Sureuropa. En liten otroligt välskött och maximalt välstädad camping, vissa saker nästan lyxklass, men annat saknades helt, som t. ex. varmvatten i disken, kemtoa tömning och tömning gråvatten. Campingen sköttes av ett riktigt stort hem för utvecklingstörda och handikappade.

De var på millimetern att jag kom in och ut, men platsen var riktigt jättestor, medan de flesta andra var ganska normala. Små runda fina promenadslingor bland blommor, träd och planteringar ledde fram till ganska många tältplatser.

Här bakom muren och husen ligger vår camping. Ett hundra meter till vänster har vi Medelhavet.  Det första vi märkte var att engelska det existerar inte här. Vid incheckningen var han tvungen att plocka upp en bild på en hund för att fråga om vi hade hund med oss. Jag ”frågade” hur långt det var kvar till Gibraltar och fick en karta, som såg busenkel ut,” Ten minutes” to go, trodde vi han menade. Det var ju bara några korsningar så var vi där, ”enligt kartan”. Vi började gå, klockan var ju bara runt tio….

Vi gick och vi gick, korsningarna på kartan stämde inte. Men vi närmade oss målet och det var ju bara runt 27- 28 grader varmt så vi hade tur. Denna bilden är dock tagen med mitt teleobjektiv.

Medelhavet har vi till vänster om oss hela tiden. Här är en urtorkad flodfåra.

Vi går och går, vi frågar någon efter vägen, men de skakar på huvudet, engelska finns inte, ”Gibraltar finns inte”, vi försöker köpa en riktig karta, men det finns inte.  Vi går igenom rena slumkvarteren med gamla ruckliga hus. Vi förstod senare att även all trafik måste igenom the Old La Linea Town, som bussen här t. ex. Efter att ha gått två och en halv timma hittar vi en gata som heter Calle Gibraltar. Vi frågar en äldre dam om vägen och hon förstod oss nog, hon pekade, hon slog med händerna, hon ojade sig och ojade sig, hon skakade på huvudet  – ”Vi förstod att det var långt kvar”. Här närmar vi oss slutet av gatan och det är lite bättre hus. Förstora bilden och ni undrar om bussen kom fram, det gjorde den.

Calle Gibraltar gata var en jättelång, säkert flera km. Nu har vi gått i tre timmar (i Birgittas takt), vi har köpt vatten att dricka, men finns inte en soffa att sitta på någonstans. Äntligen ser vi målet, den brittiska flaggan tillsammans med den spanska. Vi har nått vårt mål.

Vi har passerat gränskontrollen, det går att prata engelska med människorna igen. Vi är på brittisk mark – vi är i Gibraltar!

Nu vi nästan framme vid foten till Gibraltar klippan. Staden Gibraltar har 30 000 invånare.

Det första man kommer till efter gränsövergången är flygfältet i Gibraltar. Det går från ”kust till kust”. Här står jag och stoppar planen från landning så alla kan gå över landningsbanan utan risk.

Detta blir en resa jag aldrig kommer att glömma, men stolt över att jag är här. ”Europas största turistfälla” skrev någon på nätet om Gibraltar. Köp då ingen husbil, åk inte ut i Europa, stanna hemma, ta Volvon och åk till A 6 i Jönköping,  det är mitt svar. För oss var det en upplevelse av stora mått.

Vi började fundera på var finns köpcentrat i stan. Ganska enkelt, bara att följa med strömmen av människor. Vi går en bra bit till och till slut genom en tunnel i berget, och vips var vi där, ett jättestort torg först med bara caféer och restauranger.

Nu har vi gått i men än tre timmar, det är varmt ute, tänk att få någonting att sitta på, någonting att dricka, något lätt att äta, men vi var mest törstiga. Utan att se matsedeln beställde jag två orange jouice, två pinapple jouice, två koppar kaffe och två sandwish. In kom ett stort rostat ciabata bröd med två cm tonfisksallad emellan, grönsaker och pommes. Tror ni att det smakade gott? Jag berättade för tjejen som serverade oss, om den långa vägen vi gått, hon skrattade, log och vinkade när vi gick från bordet.

Här är det stora torget med bara café och restauranger runt om och som vi kom till direkt efter tunneln vi gått igenom. Caféet vi satt på hette just The Tunel.

I anslutning till torget är det gågator med massor av butiker. Mest butiker med diamanter och smycken samt ”lukta gottbutiker”.

Vi har varit borta i snart åtta timmar. Vill du gå tillbaka, sa jag till Birgitta, nej aldrig i livet, fick jag till svar, och det ville inte jag heller. När vi var tillbaka i Spanien tog vi en taxi hem till campingen, den kostade bara 6 € för 15 minuter. Jag började prata engelska med chauffören, men fick inget svar, engelska finns inte i La Linea, Gibraltar finns inte, så är det i verkligheten. Även taxin körde genom ”slumkvarteren”. Vi hade behövt handla lite mat till oss i i husbilen, men inte en enda butik så långt som vi gick, kunde vi se. Tur att vi hade lite korv, bröd och potatismos i bilen.

Här är Camping Cabopinos Restaurang. Sällan har jag sett en restaurang, där folk bara strömmar in hela tiden. Två restaurangvärdar hade fullt jobb hela tiden, med att placera gäster vid de massor av bord som var uppdukade. Hur många kypare som jobbade runt borden gick inte att räkna till. De flesta gästerna kom utifrån och var ovanligt välklädda.

Välj ut den fisk du önskar, eller som vi gjorde, valde ett halvt kg entrecote.

Här väntar Birgitta på vår beställning. Vi var nog först med att beställa in mat denna söndagskväll.

Så kom vår stora portion med kött…. Visst är de snygga de flesta spanjorer, mörka i håret och välklädda.

Det här kommer att smaka gott, det ser jag redan nu…. kanske skulle vi valt lite mera welldone…

Vi blev så mätta och det smakade så gott. Den höga standarden på campingens restaurang satte sin prägel på hela vår vistelse här i Marbella. Det var verkligen trevligt att stanna till här.

Vi körde stora autovista AP-7 och tog avtagsvägen ned mot Medelhavet och vår Camping Cabopino. Efter lite kors och tvärs i ett mindre samhälle kom vi ut på en ny autovista. Efter tre- fyra km avfart till höger. I rondellen tog våra GPS stopp. ”Du har nått ditt mål på höger sida”. Vi såg ingen camping utan rullade vidare några hundra meter till nästa rondell och då såg vi husbilar och campingvagnar mellan träden och kunde vända tillbaka. Detta kort visar infarten till vår camping och kortet är taget från en bro över motorvägen.

Nu har jag vridit kameran ett kvarts varv och då ser det ut så här.

Nu har jag gjort helt om, vänt mig mot havet och då ser det ut så här från samma plats. Jag har sett åtskilliga sommarstugor hemma i Småland som har en allmän väg mellan sommarstugan och vattnet. Men jag har nog aldrig sett någon som har en motorväg mellan huset och stranden.

Vi gick ned till stranden. Stundtals var det alldeles grått i luften av sandstorm. Uppe hos oss på campingen är det hur lugnt som helst.

Vi hoppar över badet idag och går hem och sätter på lite kaffe istället.

Vi ser så otroligt mycket blommor och planteringar när vi kör bil. När man går ett par hundra meter ser man tusen gånger mera. Här är en Hibiskus en meter hög utanför receptionen.

Detta är en Palmlilja, lärde Christer på jobbet mig förra året. Den blommar bara vart tionde år. Här står den i en dikesren.

Här en jättestor buske översållad med små blommor. Blomklasarna sitter alldeles tätt i alla möjliga färger.

Idag lämnade vi Almera och styrde ned mot Marbella. Vilken vidunderlig väg, vilka vyer och vad vackert. Birgitta har knäppt bilderna när jag kört. Bildkvalité och skärpa är inte så lätt i 100 km fart samt smutsig vindruta.

Inga betalvägar idag, bara helt underbara vägar att köra i ett säreget landskap.

Ta så mycket kort du kan, det är så vackert…

Ännu mera vackra vägavsnitt…

Det går inte att beskriva helt enkelt hur vackert det är. Kanske skulle jag haft ett vidvinkelobjektiv på kameran för att få med Medelhavet på de flesta av bilderna.

Så tog autavista slut en sträcka på åtta – tio mil. Ibland kändes det lite svettigt att köra.

Himmel och hav flyter samman borta i horisonten. De vita husen överallt känns som vore jag i Grekland.

När autovista tog slut, rullar vi igenom gatorna i många små samhällen

Visst är det vackert med alla vita hus mot det blå Medelhavet.

Vackert vart man än kommer.

Nu känns det som att vi hittat rätt och bor på Camping Cabopino  utanför Marbella. Wifi på alla platser, en fantastisk restaurang, otroligt god Take Away pizza, den får nummer två i år, efter Sveriges bästa pizza i Kivik.