Matts Torebring

Under september månad för ett år sedan, började jag att succesivt bli allt mera orkeslös. Första minnet var att jag bara orkade cykla halva backen upp till jobbet. Nästa dag fick jag stanna tre gånger, när jag gick uppför backen och så har det hållit på, jag har inte blivit bättre utan tvärt om. Efter en kvart med trädgårdsarbete har jag fått gå in och vila vissa dagar. Efter fyra veckors semester med bara vila, orkade jag inte tvätta bussen när vi kom hem.

Jag kommer inte ihåg och kan inte räkna upp alla undersökningar och provtagningar som jag har varit på. Jag börjar nästan att känna mig hemmavan på både Höglandssjukhuset i Eksjö och Länssjukhuset Ryhov i Jönköping.

Sedan början av året, är det inte jag som sökt läkarvård, utan jag har kallats till olika avdelningar för utredning. Jag känner att jag är i goda händer, inte minst sedan sista besöket i Jönköping i måndags denna veckan, då jag fick träffa en helt fantastisk överläkare. Han kunde t.o.m. berätta för mig om insättandet av Pacemaker, detta utan att jag mådde illa. Citat:

”På papperet är du 76, men dina värden på datan visar 20 år mindre, vilket du också tror att du är!” Trots de bästa värden i cykeltestet, kommer inte min puls igång till vad den skulle vara. Jag har alltid fått höra att det varit bra att ha en puls runt 40, fast inte nu längre.

Nu skall min överläkare ta det minst blodiga först och nu väntar en röntgen till (27/9), för att undersöka alla kranskärl. Finns det inga fel där, kommer jag att få Pacemaker. Denna ovisshet under det gångna året har varit jobbig.

Birgitta var med mig till Jönköping i måndags och körde bilen både bort och hem. När jag gått de fem stegen uppför trappan in till kontoret, fick jag sätta mig på entrémattan innanför dörren, p.g.a. att jag blev helt yr. Igår och idag har jag varit med full dag på jobbet, när vi fotat alla Tomtelådor och Tomtesäckar inför julen. Jag var trött men orkade. Visst är det konstigt.

”Jag är normalt bara halvtid på jobbet” för att göra lite mindre saker, ha den sociala gemenskapen samt att få äta frukost och middag. Vi har tre dagstidningar som jag läser digitalt. Med andra ord, mitt bloggande minskar mer och mer. Jag kommer säkert att skriva lite då och då, samt titta in i andra bloggar ibland. Jag har så många vänner på nätet, så att det är svårt att sluta helt med skrivandet. Ingenting är omöjligt, det tar bara längre tid, jag skall bli pigg igen.

För ett antal år sedan, gav vi ett erbjudande till Niklas att låna husbilen (en Kabe) vid ett lämpligt tillfälle. Lite försynt kom Niklas för några veckor sedan och frågade om erbjudandet står kvar?

Självklart står det kvar, var Birgitta och mitt svar. Efter lite ”puffa på” kom Niklas och Linus till slut iväg i söndags eftermiddag. Mamma Carina är hemma och jobbar. Efter att vi kört en runda till Eksjö och varit inne i Eksjö centrum, var jag inte det minsta rädd för att släppa iväg dem. Jag var mer orolig att de skulle råka ut för skyfall på vägen. Själva satt vi fast ett år i Paris i närmare 3 timmar, p.g.a. störtregn och översvämning.

Nu har de landat på Bödagården på Öland. Sist som jag var inne där, det är mycket länge sedan, var det en relativt liten camping. Nu såg jag på nätet att den har den vuxit ut enormt. Vad jätteroligt att de kom iväg tycker vi, far & mor, farmor & farfar.