Ett av mina två Paradisäppelträd.

Detta träd har jag inte sett blomma i någon större utstäckning tidigare. Nu har vi varit borta fyra dagar med husbilen. Oj vilka vackra färger som mötte oss när vi kom hem.

Knoppar i tusental på samma träd.

Några knoppar på väg att bli blommor på samma träd.

Redan några blommor på samma träd.

Min Mahonia blommar så mycket den orkar.

En enda liten blommande kvist Brudspirea av totalt c:a 30 Spireabuskar.

Visst är naturen helt underbar i maj månad.

Bron gick upp och ned för alla båtar som ville ut i Vättern.

De två sista nätterna har vi sovit på Hammarsundets rastplats utanför Askersund. En helt minst sagt underbar rastplats. På vägen hem från Örebror stannade vi till några timmar i Motala. Vi bestämde oss för att bara provsmaka och åka tillbaka på riktigt nästa helg.

Jag lovade honom plats på webben om han kammade sig. Visst ser han stolt ut.

En av många sommaridyller vid kanalen.

Försommaridyll intill Kyrkan Motala.

Försommaridyll intill Kyrkan  Motala

Försommaridyll intill Kyrkan  Motala.

Försommaridyll intill Kyrkan Motala.

Försommaridyll nedanför Kyrkan Motala.

Försommaridyll nedanför Kyrkan Motala.

Som sagt, fredag kväll nästa vecka, åker vi tillbaka till Motala och den vackra ställplatsen.

Min Örebror har hela gräsmattan täckt av Gullvivor.

Vi fick ett tråkigt och allvarligt samtal från vår svägerska att min storebror blivit hastigt och allvarligt sjuk. Vi la allt annat åt sidan och for för att hälsa på honom. Han orkar inte klippa gräsmattan och han kan det inte heller, på grund av alla gullvivor som finns i gräsmattan. Här följer några bilder från hans trädgård. Min Örebror kan alla latinska namn och ägnar all sin tid åt trädgården. Nu orkar han inte göra någonting.

Ut mot cykelvägen på baksidan.

Ett äppelträd i snart full blomning.

På gräset går det knappt att gå fram på grund av alla Gullvivor.

Gullvivor och Pärlhyacint

Löjtnantshjärta.

Äppelträd i full blomning.

Gullvivor.

Örebror berättar att de korsar sig med varandra och nya färger uppstår.

Gullvivor under en trädstam.

En Dillpion i full knoppning.

Ett stort Tack till Örebror med fru för god undfägnad vid vårt besök och vi önskar av allt vårt hjärta, att du kryar på dig snabbt och kan vårda dina planteringar igen.

PS. Namnet ”Örebror” är självförvållat. Detta efter att han skickat ett julkort till mig för femtio år sedan, där det stod…”Trodde inte jag skulle få ett öre över till julklapp åt dig, men det lyckades”. Kortet var avsänt från Örebro och med en fastklistrad ettöring på insidan. Efter detta har han alltid fått heta Örebror.

Vi var småhungriga strax före Askersund.

Vi vaknade på Ställplats Lyckan, Eksjö, lite före sex på morgonen. Efter att ha jobbat det mesta av dagen på kontoret, styrde vi norröver. Min Örebror har blivit sjuk och jag ville fara och hälsa på honom. Vi var lite småhungriga och svängde in på vägen till Vätterterassen, några km söder om Askersund. Jag har sett skylten vid stora vägen i alla år utan att stanna.

Oj vilken smal väg, här kan väl ändå inte finnas någonting…

Vilken total överraskning det blev när vi kom fram…

En nästan slottsliknande byggnad mötte oss.

Det ser så så fint ut att det kostar nog skjortan, var vår första tanke. Vi har planerat att fricampa på Hammarsundets rastplats, så då äter vi gott istället. En jätteporttion sallad, god potatis, inkokt lax och till sist en stor bakelse. Vi blev mer än proppmätta för mindre än fyra hundra kronor för två personer. Utanför  och nedanför fönstret glänser Vätterns vatten  i eftermiddagens sol. Hit kommer jag att komma tillbaka.

Nu har vi nattparkerat vid Hammarsundets Rastplats

En hel lång rad med husbilar var före oss. De berättade för oss att inne i Askersund var det helt fullt på ställplatsen. I morgon forsätter vi till min Örebror.

Ställplats Lyckarp Hult Eksjö.

Kommer någon in på kontoret för att fråga en sak, ringer telefonen, ibland både mobil och fast telefon samtidigt. Jag går ut på lagret för  att hämta en kartong kopieringspapper till min skrivare, då ligger det åtta nya mejl när jag är åter på min stol. Jag försöker skriva ett brev, men avbryts hela tiden. Nu har jag efter alla år lärt mig, att det finns en ”stör ej napp” på telefonen.

Jag kan ofta tänka och drömma, att få ta husbilen och åka ut och parkera i en skogsbacke precis som jag gjort idag. Några av mina jobbarkompisar sitter på gymmet och sliter. Själv älskar jag att slita ont i den blå tuffa 5 km slingan hemma i branta backar upp och ned, ( jag satte personligt rekord i måndags kväll). Tyvärr störs jag då och då av några crossmotorcyklar som bryter tystnaden i skogen. Denna gången har vi själva Hondan med oss, vi får se om det blir MC väder i helgen.

Tro inte att jag tycker illa om mitt jobb, jag älskar det, men ibland måste man upp till ytan för att hämta luft. Nu stannar vi här två nätter, innan vi åker hem och jobbar fredag igen. Sedan kommer vi troligtvis att åka norr över.

Gullbranna Frikyrkoförsamlings Kyrka.

Visst ligger den underbart inbäddad i grönska denna kyrka. Om inte en nyanländ campinggäst visat handlingskraft, hade inte kyrkan stått där den står idag. Sent en kväll under januari månad, kom han in på campingen. Han tyckte det lyste och flammade till så konstigt, i ett par av fönstren till kyrkan.

Han närmade sig och såg att det brann i kyrkan inne i kyrksalen. Snabbt var han i sin bil och hämtade en pulversläckare samtidigt som han larmade brandkåren, som kom ut från tre olika stationer. Sedan slog han in fönstret och gick lös med sin pulversläckare. Han lyckades stoppa branden tack vara sin snabba insats. Tre kyrkbänkar var så gott som uppbrända, och lågorna började få ordentligt fäste. Det visade sig senare att det var överhettning i ett elektriskt element. Hade denne handlingskraftige man kommit fem minuter senare, hade kyrkan brunnit ned helt, enligt brandkåren.

Trots ett intensivt saneringsarbete, sitter röklukten kvar i kyrkväggarna ännu. Men sedan ett par månader samlas man i kyrkan igen.

Avslutning med eget fika sittandes vid långbord söndag eftermiddag.

Trots en stormig, regnig och kall inledning av denna helg, hade vi fantastiskt trevligt i Gemenskapens tecken, för just Husvagnsklubb Gemenskap. Under söndagen gjorde solen allt den kunde för att värma oss. Klubben har nu ett 100- tal medlemmar. Här samlas vi, innan vi som inte bor kvar på campingen, åker hem till var sitt.

Innan vi reste hem gick jag en sista gång till de fina servicehusen.

Jag tömde toaletten i en helt exemplariskt anlagd latrintömning. En med de bästa jag sett, det kunde inte bli bättre helt enkelt.

Jag tittade in diskrummet.

Här kan alla campinggäster som så önskar, diska sin disk in en ”Proffsdiskmaskin”, Wäxjödisk WD 4. Denna typ av diskmaskin, använder restauranger och storhushåll. Detta har jag aldrig tidigare sett på en campingplats. Den diskar din disk på 2,5 minut.

Gullbrannagårdens Camping lördag morgon.

Ska jag tvätta husbilen, det ser ut att bli fint väder? Vi hann inte många km från hemma, förrän regnet öste ned. Men i Ljungby kom solglasögonen på igen. Det blåste rejält och vindbyarna var ganska starka. Med sex hjul på vägen och en tung bil känner man sig stadig på vägen, trots storm och blåst. Det har fortsatt att blåsa rejält hela natten. När vi tittade ut på lördagsmorgonen såg vi skador på många förtält på campingen. Nu inte bara blåser det, nu regnar det också.

Stackare som bor i husvagn och måste ta hand om detta.

Vi som mycket sällan bor på campingplats, gör det på grund av att vi är på träff med Husvagnsklubb Gemenskap vårträff. PS. Jag har inte ”skruvat” något på korten ovan, det är så mörkt och grått ute som kortet visar.

En otroligt välskött camping, med riktigt fina servicehus.

Jag är ingen svensk campingplatsälskare. Jag vill komma till min ställplats, stanna och vara fri. Komma och åka när jag vill. Camping standarden här på Gullbrannagården, måste jag säga är bland de bästa jag sett i Sverige. Fritt wireless internet, toppmoderna serviceanläggningar, stora tomter med fast mark, med vatten och avlopp på varje plats.

Trots oväder är humöret och flaggan i topp.

Denna flaggstång gillar jag. Nu gäller det bara att hitta den. Jag tycker det är så kul att hissa den svenska flaggan när vi är i sydeuropa.

Fläskfilénoisette, potatisgratäng, svampsås och smörade legymer.

Lördagskvällen avslutades med en riktigt god festmiddag. Efter middag och sedvanliga lotterier avslutades dagen med en kvällsandakt och nattvard inne i kyrkan.

Ett stort stycke sylkvasst järnskrot satt i däcket.

Hemkomna från Askersund, pumpat ur gråvattnet på tappen, fyllt diesel i tanken och backat in på vår egen ställplats hemma, men vad är det som låter? Jo i det bakre däcket av boggiehjulen, blåser det som ur en tryckluftpistol. Jag kände med handen hur det blåste och fann direkt ett stort stycke sylvasst järnskrot sittandes i däcket.

Jag har kört bil yrkesmässisigt och privat, säkert mer än 200 000 mil, men bara haft punktering på ett framdäck på en långtradare, vad jag kan minns. Jag har sett hundratals bilister stå utefter autobahn ner igenom Europa, med punktering på sina bilar. Måtte det inte hända mig, brukar jag tänka.

Nu backade jag in på min egen ställplats hemma på gården, och då hände det. Tala om tur eller otur, jag vet inte vad man skall kalla det. I garaget stod min domkraft, oanvänd sedan säkert tjugo- talet år. Den rörde sig inte ur fläcken så det blir att knacka på dörren till Däckservice, Aneby, i morgon bitti på väg till jobbet.

Till bilen finns ett kompressorpaket att starta upp och att använda vid dessa tillfällen. Jag har aldrig studerat närmare, men skulle tro att det är någon vätska som tätar samtidigt. Det var väl tur att det hände hemma.

Vi står på Ställplats Citycamp,  längst bort i bild, i hamnen Askersund.

När jag var tonåring flyttade en av mina bröder till Örebro och jag fick en Örebror. Naturligtvis har det blivit några resor dit under åren, utan att stanna till i Askesund. Under många år åkte vi till Sälen och de norska fjällen, utan att stanna i Askersund. Vid ett tillfälle körde jag moped från Aneby till Örebro (tjugo mil och tog åtta timmar) inte heller då stannade jag i Askersund. Jag körde långtrad i några år och många resor runt Örebro, men stannade kanske bara en gång i Askersund.

En av mina bloggvänner skrev ett så trevligt inlägg, med många vackra bilder från Askersund, vi måste åka dit var min första tanke. Ställplatsen mitt i centrum, ett riktigt lovvärt initiativ, och vilka fina välskötta servicehus, nästan otroligt bra.

Vi gillar att hitta ”nya”platser att ta en fika på.

Staden verkade nästan heldöd och väldigt få människor var ute. Lite kallt, samt att det var Askersundsmässan nere i hamnen, kanske bidrog till detta. Vi hittade ett bra café, om än mycket gammalt, funnits sedan 1784 och vi har inte varit där tidigare.  Det blev inget utesittarväder, temperaturen orkade knappt upp i tio grader.

Lördagskväll och solen går ned i hamnen.

Vinden har mojnat och det känns inte lika kallt längre som tidigare. Visst finns det några som bor mysigt i Askersund.

Nu är klockan tjugotvå på kvällen och fullmåne ute.

Detta blev en värdig avslutning på en ganska kall dag i Askersund. Vi kommer säkert åter på grund av den fina ställplstsen.

Brownie 10 år maj 2003 fick en cykelkärra av sin husse. Foto Mikael Marbenius.

Här cyklar vi alla tre från Gränsö utanför Västervik in till stan, cirka två till tre km. Brownie litar helt på sin husse och sitter still i sin cykelkärra. Roligast var nog när vi cyklade förbi Hamnkrogen i Byxelkrok på Öland. Några överförfriskade grabbar som satt på uteserveringen ropade för full hals, ”Heja Hunden”.

Här vilar Brownie i en urna i min trädgård sedan sex tillbaka.

Hon fick gå lös i nästan alla sammanhang, inte minst i skogen. Hon jagade ”harajössar & rådjur” ett hundratal meter, sedan kom hon tillbaka till husse och sa, ”De springer så fort så jag bryr mig inte om dem”. Brownie var den mest trogna vän någon kan få. Vi pratades vid hela dagarna, hon var med på jobbet varje dag, vad vi än gjorde var hon med.