Matts Torebring

Birgitta och jag är så glada över alla nya vänner som vi fått på nätet på min blogg, nägra få har vi träffat, och alla våra gamla vänner. Vi vill önska er alla en riktigt Glad Påsk.

Söndagen den 3:e mars var vi med på middagsafari.

Vi hade vi först en ”Wasaloppsgudstjänst” I Korskyrkan Aneby, där vi tillhör, med filmsnuttar av direktsändningen från spåret direkt på filmduken i kyrkan. Några yngre vänner spelade drama som skidåkare och passerade in i olika kontroller och blev intervjuvade . Temat var att finna rätt spår i livet och man klarar sig inte själv som människa, vi behöver varandra. Efter denna gudstjänst hade vi middagssafari. Vilken jätterolig grej det blev…

Vi skrev upp oss på ”listan” för sex gäster.

Vi hade inte en aning om vem som skulle komma till oss på middag, klockan 13.30. Vi visste bara att det skulle komma tre vuxna och tre barn. Vi gissade på de barnfamiljer som finns med i kyrkan och en av dessa familjer blev det. Dubbelt roligt, att vi fick bjuda familjen Lindén, som hjälper oss på jobbet med snöröjning samt även hjälpt mig i trädgården hemma när jag inte hunnit med. Dessutom en man, som har en helgarbetande hustru och som aldrig får komma med, när hustrun går på syjunta. Vad roligt det blev, det mest lyckade vi varit med om på länge.

Klockan 15 fick vi gemensamt öppna ett kuvert. Klockan 15.35 skulle vi vara hos andra familjer och få äta middagsdessert. (Tyvärr missade jag kameran hemma) Vi delades nu upp i tre nya familjer. Själva blev vi bjuda på en utsökt god dessert och kaffe hos familjen Bolinder. Vänner man oftast bara hälsar på, men nu hade vi tillsammans en fantastiskt trevlig söndag. Tack till familjen Bolinder för den utsökt goda middagsdesserten som vi blev bjudna på.

Idag gick jag och köpte ett längdåkningspaket.

Sist jag stod på ett par längdåkningsskidor  var  för 25 år sedan, uppe i Sälenfjällen. Jag gav mig i väg på en drygt mils lång runda. I en nedförsbacke inne i en skogsdunge körde jag omkull och bröt av ena skidan. Envis som jag alltid varit, körde jag nästan en mil på en och en halv skida. Nästa dag köpte jag ett par ”vallningsfria” skidor. Dessa var rena skräpet. Jag skulle köra en mildvädersdag här hemma, med dessa skidor. Som många av er vet, bor vi granne med storskogen. Det gick bra för mig, med de ”vallningsfria” skidorna så länge jag åkte i vår skog, upp till där alla skidspår som finns. I skogen fanns en massa trädrötter, som skrapade rent under skidorna. Så kom jag ut på öppen mark före där skidspåren börjar. Då var det två gröna spår efter mig och all kramsnö satt under skidorna. Jag tog av dem och gick och skänkte dem, till en Second Hand Butik.

Jag trotsar alla väder för att ta mig runt på ”Blå Femman”. Vintertid och en massa snö, är det bara jag, av alla som bor i Aneby, som går där och ingen åker skidor där heller. Varför gå och pulsa i snön, det är nog REA på skidor nu i slutsässongen. Sagt och gjort, jag åkte och köpte ett helt längåkningspaket. Nu bar det sig inte bättre än att det var massor av folk uppe vid den nybyggda Aneby SOK stugan, där alla spår börjar. Detta för att det var skidtävlingar för de yngre åldrarna. Jag måste få testa Blå Femman, med skidor, tänkte jag. Om jag kör den baklänges, så slipper hela Aneby se mig, när jag skall träna på längdåkningsskidor.

Det är bara det, att de riktigt branta backarna, är i slutet av Femman. Nu kom jag till dom det första på min skidtur. Jag försökte kryssa mig nedför, jag försökte ta tag i granbuskar för att bromsa farten, när jag tycke det gick för fort, kvistar, stubbar och buskar gjorde att jag naturligtvis körde omkull flera gånger. Sedan skulle jag upp för ett antal branta backar också. Det ser så enkelt ut när de åker skidor på TV, men vad jag fick slita, jag var helt slut. Detta var mycket jobbigare än att jogga Femman runt.

I en av de sista branta backarna uppför, gick den ena skidstaven av. Glasfiberstavar är inget för en före detta skogsarbetare. Hoppas det finns lättmetallstavar. När jag så glider in i ”målhanget”, står självaste skidgeneralen för Aneby SOK, Göran Karlsson, där. Jag berättar för honom att jag kört Blå Femman. Det finns inga möjligheter att du gjort det, den är ju inte spårad, säger Göran. Varför åkte du inte de spårade banorna, sa Göran. Nej, sa jag, det är ingen sport och jag ville inte visa upp mig för Anebyborna, så här första gången efter 25 års frånvaro i skidspåren.

När jag gjorde lumpen på Ing 2, 1969, hade vi en hel del skidåkning. Då bekom det inte mig ett dugg, medan andra som aldrig åkt och saknade kondition, bara kastade sig på marken vid målgång mer eller mindre livlösa. På den tiden var jag skogsarbetare och orkade nästan hur mycket som helst. Idag blev jag minst sagt förvånad över, att det kostade på som det gjorde. Lite ont i knäna och baken efter alla vurpor i branterna.

Jag började åka slalomskidor när jag fyllde 40. Där har jag varit orädd av mig. Det är bara Chocken i Idre som jag inte åkt av de brantaste backarna i Norden. Detta på grund av ren isgata när jag var där för några få år sedan. Chocken har en lutning på 47 grader.

Bobilen ja, den skulle kommit denna veckan, men så blev det inte. Ny tid är satt till den 28 februari. Jag har fått löfte om att få hämta den i Tenhult. Erfarenheten säger mig att transporter på bilar är inte riskfritt, därför har jag bett om att få hämta den, när den rullar av  bandet i Tenhult. När jag tittar på yr.no, ser det inte ut som vintern är slut på länge än. Det blir nog mer tid för skidåkning i vinter.

Ha det Gott alla vänner denna dag!

Törs inte börja på denna förpackning, jag bara äter till jag mår illa, så goda är de. När jag började min säljarkarriär, gjorde jag ett industribeök på Webes i Habo, numera Toms Webes. Jag fick en burk med två kg gelehallon. När jag lite senare parkerade hemma i Aneby var burken tom. (Det är sex mil mellan Habo och Aneby)

Min Birgitta är mer än så,  jag  förärade henne en Alvar Aalto vas fylld med blommor och ytterligare fyra Festiovo iittala ljusstakar, det är hon värd.

Oliver & Nelly Torebring Marbenius. Foto Tobias Marbenius.

Vi firade jul- & nyårshelgen tillsammans med dessa båda underbara barnbarn, i tolv hela dagar. Nelly, 3 månader, bara ler, skrattar, är tyst och ger knappast ett ljud ifrån sig. Storebror Oliver däremot, är kanske i trotsåldern och då kan det ta ganska lång tid att bara gå ut. ”Jag vill inte ha dom vantarna, jag vill inte ha den mössan, jag vill inte ha dom stövlarna”, kan det låta. Jag tycker att pappa Mikaels bror Fotograf Tobias, verkligen har lyckats fånga det perfekta ögonblicket.

Vårt barnbarn Linus Torebring 3+.

Linus går på dagis och för ett par dagar frågade personalen barnen, ”Vad skall ni bli, när ni blir stora”? Linus fick också samma fråga, efter att de andra barnen talat om att de vill bli poliser och andra vanliga yrken. Linus var tyst en liten stund, gick en liten runda och kom tillbaka och förklarade högt och tydligt för alla, ”Jag skall jobba på Torebrings”. Hans pappa Niklas satt på lagret och tittade på julkalendern på TV, när pappa Matts jobbade på kvällarna. När julkalendern var slut inspekterades alla inköp som pappa Matts hade gjort och så kom frågan ibland, ”Varför har du köpt in detta för”? Idag är Niklas delägare, professionell inköpare och IT proffs i vårt företag. Hoppas bara Linus växer till sig snabbt, så jag kan åka mera husbil.

Några timmar bara kvar av år 2012.

Kan man avsluta året bättre än med en tuff motionsrunda i skogen? Min målsättning är att en gång varje vecka, kämpa mig igenom ”Blå Femman” som är 5,2 km lång, samt ytterligare en skogsstig hem till mig, så totalt drygt sex km i riktigt tuff skogsterräng. I dag regnade det, det var bara 10 cm snö kvar bitvis, isgata bitvis, i djupa skogen nästan barmark, samt lervälling efter skogsmaskinerna nere i sydost. Envis som jag är, har jag tagit mig runt i drygt 50 cm snödjup vid ett tillfälle. Då tog det dubbla tiden. Jag har joggat med pannlampa mörka höstkvällar. I dag brydde jag mig inte om klockan, jag skulle komma runt bara. Jag hade till och med tid att ta ett par kort.

Jag startade i regn, snö, is och lervälling.

Vi har under en lång följd av år haft en mycket entusiastisk idrottslärare i Aneby Kommun, med tuffa krav på både sig själv och elever. Själv lever han som han lär och har cyklat till jobbet i över 40 år, i alla förekommande väder och en sträcka på drygt 10 km enkel resa. Han har erbjudit eleverna gratis glass till alla som klarat att springa hela ”Blå Femman” runt. Han berättar för mig att han bjudit på glass vid bara ett enda tillfälle, för få eller ingen, orkar springa hela sträckan runt. Få bor så bra som vi, stigen utanför tomtgränsen mot skogen, leder upp till alla dessa möjligheter till motion samt tennisbana ock SOK Aneby nybyggda klubbstuga. Dessutom bara ett par hundra meter till Aneby centrum.

Rena mördarbacken vid 4 km

När jag är hemma efter semestern på sommaren, och har legat av mig lite, och kommer uppför vad jag kallar ”Mördarbacken” är man helt slut. Några klasar lingon brukar då ge kraft åt mjölksyran i benen. Idag kämpade jag inte mot klockan och då gick det bra.

Fem km avverkade och uppe vid  3 km eljusspåret.

Riktigt skönt att få ge alla krafter man har i uppförsbackarna. När jag sedan är uppe vid 5 km stolpen känns det skönt, att  veta nu är det inte lång bit kvar hem. Varför detta kämpande, jo jag har konstaterat att Apoteket har inte den medicinen att sälja, som skogen ger alldeles gratis. Jag rekommenderar mina gångstavar, på isgatan samt att de ger kraft att dra sig upp i de brantaste partierna.

Om några timmar får vi trycka på startknappen till ett nytt spännande år.